Om vintrar i vilda västern

The Scout: Friends or Enemies? är namnet på en tavla från 1890 av den amerikanske målaren Frederic Remington. Här återges en beriden indianspejare, kraftigt påpälsad, i ett snötäckt prärielandskap. I fjärran anar man konturerna av en upplyst bosättning. Hoppet om att finna skydd och värme infinner sig sannolikt hos ryttaren parallellt med den reserverade frågan; vänner eller fiender? Målningen kan ses som en illustration till en bistert genomfrusen värld. Människorna sluter sig samman mot yttre hot. Vissa hamnar obönhörligt utanför.

USA, med sitt utpräglade inlandsklimat och sina vindpinade slätter, är en nation där den kalla årstiden ofta tar sig extrema uttryck.  Detta har på många sätt avspeglats sig i litteratur, måleri och andra kulturyttringar. I föreliggande text avser jag att titta närmare på hur det kylslagna landskapet gestaltats inom västernfilmen, en genre som kanske mer än något annat fångar den ensammes strid såväl mot fientliga mänskliga krafter som mot elementen. Tre filmer kommer att diskuteras, tre produktioner där snöfall och isande kyla får en avgörande inverkan på berättelsens förlopp.  

Myten om vilda västern fanns långt innan filmmediet hade bidragit till dess internationella genombrott. År 1898 publicerades i en amerikansk veckotidning novellen The Blue Hotel.  Författare var Stephen Crane som tre år tidigare slagit igenom med en realistisk skildring från amerikanska inbördes kriget kallad The Red Badge of Courage. Handlingen i The Blue Hotel tilldrar sig i en liten stad i delstaten Nebraska. En våldsam snöstorm lamslår all aktivitet i området. Tre män som färdas på tåg tvingas ta in på ett hotell i väntan på att den ska bedarra. För att fördriva tiden inleder de ett pokerspel med ägarens son Johnnie. En av gästerna har en märklig accent och går under beteckningen the Swede, svensken. Denne gåtfulle främling är en ytterst labil natur med uppenbart paranoida drag. Efterhand urartar spelet. Svensken anklagar Johnnie för fusk. De båda männen beslutar sig för att göra upp med knytnävarna. Efter en långdragen kamp lyckas svensken fälla sin motståndare. Segerrusig drar han ut i det isande snögloppet, tar in på en saloon men huggs ihjäl av en knivbeväpnad man. Det ofrivilliga vinterstoppet blir på så vis svenskens död. (En idag bortglömd version med namn Det blå hotellet gjordes som tysk-svensk TV-produktion år 1973, med Per Oscarsson i en mästerlig gestaltning av svensken).

*

I Cranes novell är miljön stelfrusen, personerna däremot överkänsliga, sårbara och neurotiska, långt från de iskalla superhjältar man normalt förknippar med västernmyten. Icke desto mindre torde berättelsen i sig ha inspirerat flera filmer i genren. Relativt nyproducerad är regissören Quentin Tarantinos The Hateful Eight som hade premiär år 2015. Handlingen är förlagd till åren efter inbördeskrigets slut. En diligens, dragen av sex hästar, spränger fram genom ett vintervitt Wyoming, ett territorium som ännu inte upptagits som delstat. Ombord på ekipaget finns bland annat en kvinnlig fånge, åtföljd av en prisjägare. Denne avser att överlämna henne till domstol och därmed erhålla en ansenlig belöning. 

 Diligensen stannar till vid en kombinerad handelsbod/värdshus. Ett oväder lägger sig över nejden och omöjliggör allt fortsatt resande. Passagerarna förbereder sig på övernattning. Inne i huset väntar fyra okända personer. När de inser vilken dyrbar last som medföljer börjar planer smidas på att överta ansvaret för fången. Tillfälliga allianser, mer eller mindre outtalade, uppstår i syfte att manövrera ut tänkbara konkurrenter om det dyrbara bytet. Ett klaustrofobiskt tillstånd med ömsesidig misstänksamhet, rädsla och isolering infinner sig, effektivt illustrerad av den vinande vinden utanför. Det utstuderade maktspelet tar sig alltmer drastiska uttryck. Förgiftning, skottlossning och improviserad hängning innebär att samtliga inblandade så småningom förgör varandra; ett schackparti med bara förlorare. Likheten med Cranes novell är slående. Vintern kräver sina offer.

 Filmen är på många sätt typisk för Tarantinos skapande, mörk grundton, halsbrytande vändningar, ofta sadistiskt präglat våld, snärtig dialog och tydliga referenser till andra välkända filmer såväl vad gäller handling som musik. The Hateful Eight var den andra av Tarantinos produktioner med västern-tema. Tre år tidigare utkom den ännu mer omtalade Django Unchained, med handlingen förlagd till en tid då slaveriet ännu existerade.

Handelsboden och dess gäster blir till ett amerikanskt mikrokosmos. Ett posttraumatiskt tillstånd illustreras där såren efter inbördeskriget ännu ligger öppna. Motsättningarna mellan nord och syd, fattiga och rika, svarta och vita, gammalt och nytt samt kvinnligt och manligt synliggörs i konflikten mellan de olika karaktärerna. Rotlösa sydstatsveteraner, själsligt deformerade och frustrerade, låg mycket riktigt bakom åtskilliga av de kriminella handlingar som förknippas med vilda västern. På den punkten är filmen historiskt korrekt. Samtidigt pekar den fram mot vår egen tid. Havererade korståg, inte minst i Afghanistan och Irak, har bidragit till liknande problem i det tidiga 2000-talets USA.

 Drygt fyrtio år tidigare, närmare bestämt 1971, hade ännu en västernfilm, McCabe and Mrs Miller, premiär. Regissör var Robert Altman. Historien utspelar sig i en liten gruvort, någonstans i Klippiga bergen. Gruvarbetare, bolagsmän, entreprenörer, äventyrare och diverse andra karlar är i klar majoritet i staden. McCabe, avdankad revolverman och pokerspelare, dyker plötsligt upp och inser de fördelar det stora mansöverskottet erbjuder. Han öppnar en bordell vilket mycket riktigt visar sig vara lönsamt. Efter ett tag anländer den professionella bordellmamman Mrs Miller. Genom sin gedigna yrkeserfarenhet förmår hon förbättra verksamheten, bland annat genom att ta in nya prostituerade och höja standarden på de tjänster som erbjuds. Ett partnerskap – både professionellt och privat – upprättas mellan McCabe och Mrs Miller. Omsättningen ökar liksom profiterna.

Agenter från ett konkurrerande bolag tar kontakt med McCabe. De är ute efter att köpa upp både gruvan och bordellrörelsen. Trots hot och varningar vägrar han att ge upp sitt företag. Tre lejda torpeder rider en dag in i staden, i syfte att röja den besvärlige motståndaren ur vägen. En tidig morgon påbörjar de sitt uppdrag. När McCabe väl inser allvaret tar han sin tillflykt till en träkyrka som finns på plats. En trasig lykta råkar antända det torra virket i kyrkan, snart står den i ljusa lågor. Byborna vaknar. Stora människomassor strömmar till för att släcka branden.

Under tiden fortsätter människojakten. McCabe försöker desperat gömma sig bland de små skjulen. Som en Deus ex Machina (gudarnas ingripande i det antika dramat) inträffar ett oväntat scenario. Himlen öppnas. Gruvorten bäddas in i ett tjockt snötäcke, på ytan ligger associationen till idyllisk alpby nära till hands. De tre revolvermännen fastnar i drivorna. I det allmänna virrvarret lyckas den panikslagne McCabe skjuta ihjäl sina förföljare, en efter en. Samtidigt har han själv blivit skottskadad och går långsamt under i vinterkylan. Mrs Miller söker tröst i opieruset.

McCabe & Mrs Miller brukar betraktas som en så kallad Revisionist Western, en typ av film som strävar efter att göra upp med de klassiska schablonerna inom genren. De inblandade är vare sig särskilt heroiska eller övermänskliga, alldagliga snarare än bildsköna i sitt yttre, vilket även gäller de prostituerade, våldet grovt och klumpigt snarare än elegant estetiserat. Gatorna i den lilla staden framställs som smutsiga och leriga, husen sjabbiga och slitna, långt från de teatraliska kulisser som varit standard i traditionell västernproduktion.  Regissören har dock en klar blick för var gränsen går och faller inte in i något eländesfrosseri. Den genomskådande ironin är däremot tydlig i hans verk. Två monumentala motpoler dominerar gruvorten, bordellen och kyrkan; två sidor av samma mynt, synd och frälsning går hand i hand. Den vemodiga grundtonen illustreras ytterligare genom lågmälda ballader av Leonard Cohen som då och då hörs i bakgrunden.  

Betydligt råare i stilen är Sergio Corbuccis omdiskuterade Il Grande Silenzio från 1968. Filmen tillhör kategorin Spaghettivästern, en typ av produktioner som slog igenom under 1960-talet med italienska regissörer och i allt väsentligt med italienska aktörer, ibland kompletterat med kända amerikanska namn. Merparten av dem hade handlingen förlagd till brännheta ökentrakter. I Il Grande Silenzio vänder regissören på perspektivet och utnyttjar den motsatta extremen som bakgrund, ett kylslaget – men lika grymt – landskap som håller människorna i ett järngrepp. Gnistrande vita vyer, diligensfärder och utstuderade våldssekvenser är några framträdande drag. Man kan anta att denna film varit en av de främsta förebilderna till tidigare nämnda The Hateful Eight.

Historien tilldrar sig i delstaten Utah (italienska Dolomiterna valdes som inspelningsplats) den stränga vintern 1898. Grödorna fryser inne, boskapen kan inte längre utfordras. Svälten står för dörren. För att överleva tvingas lokalbefolkningen i de små bergsorterna att stjäla. Henry Pollicut, en förmögen affärsman, är traktens starke man. Denne utfärdar höga belöningar på ett antal namngivna personer, stämplade som laglösa. En grupp prisjägare anländer i syfte att likvidera så många som möjligt av de fattiga och hungrande byborna. Prisjägarna leds av en snabbskjutande, totalt samvetslös revolverman som går under beteckningen Tigrero (Loco i de spansk- och engelskspråkiga versionerna). Inom kort börjar de håva in stora penningbelopp på sin verksamhet.

Tigrero och hans gelikar möter dock motstånd. En mystisk man kallad Silenzio, den tyste, dyker upp. Det visar sig att han drar snabbare än de flesta och hamnar i flera dueller med prisjägarna. Deras antal decimeras avsevärt. En änka, Pauline, vars man dödats av Tigrero, vänder sig till den stumme skarpskytten i hopp om skydd. Silenzio spårar upp Tigrero. Ett våldsamt slagsmål utbryter och Silenzio hamnar i underläge. Tigrero är på väg att skjuta sin motståndare, men hindras i sista stund av en rättrådig sheriff som arresterar honom. Sheriffen för bort den livsfarlige revolvermannen, men luras in i en fälla och mördas av sin fånge. Tigrero är åter fri och samlar sina styrkor för en avgörande slutstrid.

Under tiden har Pollicut tagit sig till Paulines hus där han försöker förgripa sig på henne. Silenzio kommer dock emellan och skjuter ihjäl Pollicut. I drömska tillbakablickar klargörs hur den tyste fått sitt namn. I sin barndom har hans föräldrar dödats av den maktlystne affärsmannen. Denne har därefter berövat pojken talförmågan genom att skära sönder hans halssenor. Silenzio har under sitt återstående liv varit besatt av tanken på hämnd och utvecklats till en effektiv dödsmaskin. Tigrero och hans följe anländer till platsen. Den tyste har fått sin vendetta men blivit svårt skadad och förmår inte längre skydda sig eller Pauline. Båda pepprar med kulor. Avslutningsvis sker en veritabel massaker på de laglösa, det vill säga fattiga bybor, som i hopp om amnesti trätt fram ur sina gömställen.

Corbuccis film hade som sagt premiär det mytomspunna året 1968 och kan på många sätt sägas fånga tidsandan under denna epok. Vissa recensenter har sett den som en allegori över de rika ländernas exploatering av tredje världen. Makten ligger hos giriga finansintressen med tillgång till köpta legoknektar och ett i övrigt betydande våldskapital. Alla upprorsförsök krossas. Folkliga frihetskämpar elimineras systematiskt. Blodbadet mot slutet för tankarna till liknande episoder under det då pågående Vietnamkriget. Den politiserade tolkningen känns rimlig då regissören även gjorde ett par filmer om 1910-talets revolution i Mexico, Il Mercenario och Companeros. Båda tar ställning för de revolterande mexikanska bönderna.

Filmen kan även sägas föregripa den inrikespolitiska utvecklingen i Corbuccis eget hemland. Hatet, oförsonligheten och bitterheten fanns inom stora delar av västvärldens studentvänster med drevs kanske längre än någon annanstans just i Italien. Uppgörelsen med vad som uppfattades som en repressiv statsapparat och ett genomkorrumperat rättsmaskineri kom med tiden att övergå i terrorism. Under 1970-talet skulle de röda brigadernas attacker kasta sin skugga över italienskt vardagsliv med åtskilliga attentat mot företagare, politiker och myndighetspersoner, mött med ett minst lika brutalt våld av neofascistiska grupper.

 De tre nämnda filmerna ger alla uttryck för en djupt pessimistisk syn på människans livsvillkor. Bilden förmedlas av ett – i någon mening – kallbrandsskadat samhälle, ett slutet rum där alla flyktvägar är effektivt igensnöade och alla illusioner sönderfrysta.  Besvikelser, uppgivenhet och nederlag staplas på varandra. Parallellen till den fornnordiska myten om fimbulvintern, som sägs föregå världens undergång, ligger nära till hands.

 För att vidga perspektivet finns anledning att vända blicken österut. Ytterligare en frostpräglad region som satt starka avtryck i film och litteratur är Sibirien, om man så vill Rysslands svar på vilda västern. Koloniseringen av detta jättelika område påbörjades redan under 1600-talet men intensifierades under 1800-talet. Pälsjägare, nybyggare, guldgrävare och mineralprospektörer sökte sig i allt stridare strömmar dit, inte sällan i väpnad konfrontation med urbefolkningen. Till detta kom åtskilliga oppositionella som tsarregimen lät deportera till den svårtillgängliga vildmarken. En av dem var författaren Vladimir Galaktionovitj Korolenko. Novellen Flyktingarna från Sachalin, publicerad första gången 1885, tillhör hans mest kända skrifter. Det självbiografiska draget är uppenbart. Huvudperson är en – som antyds – av politiska skäl förvisad man, tvingad att bo i en liten stuga långt ute på tajgan.

En bitande kall vinterdag får han oväntat besök. En ensam ryttare anländer och ber om nattlogi. Värden tar emot sin gäst med öppna armar, glad över att tristessen i stugan bryts. Främlingen utstrålar sympati och rättrådighet. Mörkret sänker sig långsamt över nejden. I värmen från samovaren och den sprakande vedspisen berättar han om sitt sällsamma öde. Gästen är en kringströvande vagabond som internerats på den fruktade fängelseön Sachalin, alldeles utanför den ryska Stillahavskusten. Sachalin var något av avstjälpningsplats för ett högst mångfacetterat klientel, allt från tjuvar, våldsbrottslingar och lösdrivare till regimkritiska dissidenter, som av olika skäl inte passade in i det ryska självhärskardömet. Tillsammans med tio andra fångar har han lyckats rymma från ön och ta sig i land innan deras vägar skiljs åt. Invånarna de stöter på i de glesbefolkade bosättningarna – som uppenbarligen inte har några högre tankar om myndigheterna – är överlag välvilligt inställda och gör allt för att underlätta deras flykt. Dagen därpå försvinner rymlingen från stugan, djupt tacksam över den generositet som visats honom.

 Den sibiriska vintern blir hos Korolenko en metafor för ett obarmhärtigt politiskt klimat präglat av repression, utsugning och stagnation, men också en kraft som svetsar samman människor. Hjälpsamhet, gästfrihet och omtanke är helt avgörande egenskaper för att överleva både kylan och tsarregimens förtryckarapparat. De sociala relationer som vuxit fram i vildmarken föder drömmar om ett annat samhälle. I novellens avslutning beskrivs ett begynnande väderomslag. Varmare vindar sveper in och solstrålarna letar sig fram mellan trädgrenarna. Snart ska det porla i bäckarna och fåglarna börja kvittra. Kanske står en ny tid för dörren?

Snarlika tankegångar fanns hos hans landsman, ”anarkistfursten” Pjotr Aleksejevitj Kropotkin. Som landsflyktig revolutionär tillbringade denne merparten av sitt liv i Västeuropa. Under ungdomsåren hade han även tjänstgjort som kavalleriofficer i Sibirien. I sin självbiografi och i en rad andra skrifter, beskrivs hur viktiga erfarenheterna därifrån kom att bli. Vad han noterade i den sibiriska naturen var att både djur och människor hade utvecklat ytterligt komplexa samarbetsformer för att kunna överleva de hårda yttre villkoren. Delvis i polemik med darwinismen menade han att det inte var konkurrensen och det naturliga urvalet utan en ursprunglig, organisk typ av ”inbördes hjälp” som var grunden för allt framåtskridande. Ur den insikten växte hans anarkistiska övertygelse fram.  

*

Vintern är i västernfilmerna att likna vid en sorts demon, ett obevekligt väsen som förgör allt i sin väg. Vad än människorna tar sig till tycks ond bråd död bli det ofrånkomliga resultatet. I Korolenkos novell ges en mer sammansatt bild. Det frostbitna landskapet är många gånger förintande men erbjuder även möjligheter. Genom att lära känna kölden och anpassa sig till dess villkor kan livskraften stärkas. Hoppet tänds med den efterlängtade våren. Berättelsen anknyter till den i Ryssland välbekanta föreställningen om ”tövädersperioder”, tillfällen då det politiska trycket lättat och större frihet erbjudits, till exempel under Alexander II:s, Chrusjtjovs eller Gorbatjovs tid vid makten. Dessvärre tycks nya nedisningar alltid följa. 

 Sannolikt går det att i amerikanskt och ryskt kulturskapande hitta ett otal variationer på hur den kalla årstiden – i all sin symbolmättade innebörd – gestaltats och tolkats. De valda exemplen uppvisar trots allt vissa likheter. Bland annat pekar de på ett högst framträdande inslag i de två ländernas moderna historia. Amerikansk liberal entreprenörsanda och rysk marxist-leninistisk utopism har ofta förenats i sin besatthet av att underkuva naturen, göra den till ett instrument i framåtskridandet tjänst, om än under olika ideologiska förtecken.

I de amerikanska och italienska västernproduktionerna går att utläsa ett tydligt ifrågasättande av västerländsk framgångsfilosofi. Att med våld försöka betvinga elementen är ett utslag av hybris och slår tillbaka mot förövarna själva. Korolenkos berättelse författades visserligen långt innan Sovjetunionens tillkomst men kan ses som en kritisk reflektion och varning inför det förestående sekelskiftet. (Författarens skepsis mot tsardömets maktfullkomlighet kom efter 1917 också att omfatta bolsjevikväldet). Nyckeln till en sund tillvaro är att leva med naturen, inte mot den. Ödmjukhet, inte övermod, torde vara ett av hans viktigaste budskap. 

 För en nordisk publik finns närliggande referenser till ovan beskrivna miljöer. Snötäckta granskogar, frusna vattendrag och långa gnistrande vinterkvällar är lätt igenkännbara drag i länder som Norge, Sverige och Finland. Frågan är hur länge. Kommer dessa fenomen, i klimatkrisens och den globala uppvärmningens tidevarv, att inom kort betraktas som historiska relikter? Kommer myten om syndafloden att bättre beskriva samtiden och fimbulvintern ses som uttryck för en svunnen guldålder; eller är det helt andra scenarier som väntar?