Ett agrarhistoriskt perspektiv på Michael Ciminos film Heaven’s Gate

Vilda västern är ett begrepp som rent historiskt innehåller en tydlig rumslig såväl som tidsmässig avgränsning. I stora drag omfattas det nordamerikanska fastlandet mellan Mississippifloden och Klippiga bergen, med en gradvis krympning västerut. Kronologiskt brukar man förlägga det till perioden mellan 1865 och 1890, alternativt 1900. Begreppet är förknippat med åtskilliga starkt symbolladdade konnotationer, välbekant via muntliga skrönor, romaner, noveller och TV-serier men kanske framförallt genom film.

Snarare än att ge historiskt korrekta skildringar har västernfilmen oftast fungerat som metafor för djupt existentiella frågor kring lojalitet, svek, feghet, mod eller rättspatos. Stundtals har den velat spegla olika samtidsaktuella företeelser som fascism, McCarthyism eller imperialism. Ett ytterligare, om man så vill metatema – mer eller mindre tydligt i de flesta västernproduktioner – är konsekvenserna av en obevekligt framträngande moderniseringsprocess. Det är i gränslandet, the frontier, i skärningspunkten mellan civilisation och vildmark, liv och död, verklighet och dikt som de fantasieggande berättelserna uppstår. Ofta uttrycker filmerna en ambivalent attityd. Telegrafens, järnvägens och rättsväsendets ankomst bidrar visserligen till ökad trygghet, stabilitet och välstånd men ödelägger också mer primitiva kultur- och livsmönster. Den otämjda naturen med sina öppna horisonter blir till sinnebilden av en inom kort förlorad värld, på väg att utmätas, kartläggas och exploateras.  

En film som i hög grad utnyttjat ovan nämnda myter är Michael Ciminos Heaven’s Gate från 1980. Den innehåller alla klassiska ingredienser i genren med nybyggare, cowboys, revolvermän, laglöshet, slagsmål och skottlossning, återgivna mot en fond av vidunderligt vackra landskapsvyer.  Samtidigt avviker filmen från de flesta genom att den fördjupar de socioekonomiska aspekterna i förståelsen av våldet och brutaliteten. Kampen om jorden, hur den ska brukas, ägas och förvaltas är ett centralt tema. Med en agrarhistorisk läsning av Ciminos verk kan filmen sägas spegla en närmast universell problematik, där paralleller även till Europa blir tydliga. Konkreta historiska erfarenheter som bidragit till svåra trauman och oläkta sår kan på så vis synliggöras.

Berättelsen är baserad på verkliga händelser, närmare bestämt en episod som gick under namnet The Johnson County War i delstaten Wyoming år 1892.  Jag inleder med en presentation av filmens handling och förlopp. Det följs av en redogörelse för den historiska kontext inom vilken händelserna ägde rum. Därefter kommer utblickarna mot och jämförelser med motsvarande problemställningar i ett par europeiska länder. Avslutningsvis diskuteras filmens relevans i vår egen samtid, det tidiga 2000-talet.

*

I filmens öppningsscen kastas man rakt in i ett myllrande folkhav med musikkårer, dansande par och jublande människomassor. Platsen är Harvarduniversitetet i Massachusetts år 1870, där en magnifik avslutningsfest äger rum. Mitt i dansens virvlar finns den nyexaminerade juristen James Averill. Likt övriga festdeltagare utstrålar han livslust, energi och framtidstro.

I nästa scen förflyttas man direkt från det sofistikerade östkustlivet till västerns ödsliga slätter. 20 år efter sin examen tjänstgör Averill som sheriff i Johnson County. Wyoming, som upphöjts från territorium till delstat 1890, är på väg att ömsa skinn. Den ena järnvägslasten efter den andra med europeiska nybyggare anländer. Dessa närs av drömmen att muta in egen jord på de till synes ändlösa vidderna. Området domineras av en klick rika boskapsägare, så kallade cattle barons, där var och en äger tiotusentals djur och förfogar över enorma arealer. Dessa ser immigranternas ankomst som ett intrång. Boskap slaktas, stjäls eller försvinner. Nybyggarna får skulden. En erfaren revolverman, Nate Champion, anlitas av boskapsägarna. Flera nyanlända hotas, misshandlas eller mördas av den hänsynslöse Champion. Stölderna fortsätter emellertid, liksom tågen med immigranter.

Averill försöker länge blunda, vill inte riktigt ta ställning i den konflikt som är på väg att blossa upp. Han är själv sprungen ur samma sociala skikt som de rika boskapsbaronerna. Samtidigt har han en kärleksrelation med Ella Watson, en prostituerad kvinna som misstänks vara indragen i den illegala boskapshandeln. Några av ranchägarnas anställda utför en brutal våldtäkt på Ella. Händelsen liksom de föregående våldsdåden underlättar Averills ställningstagande. Han inser nu att boskapsägarna utgör en mycket farlig fiende och försöker mobilisera nybyggarna till motstånd.

Boskapsbaronerna sitter inte sysslolösa. De upprättar en lista med 125 namn på personer som ska röjas ur vägen. Ett av dem är sheriffens.  Revolvermän rekryteras utifrån för att fullborda uppdraget. En dag anländer ett tåg till den lokala järnvägsstationen. Ur vagnarna kliver ett femtiotal tungt beväpnade män. Blodbadet kan börja. Champion, som tidigare arbetat för ranchägarna, har bytt sida. Efter en utdragen eldstrid skjuts han ihjäl. Averill har dock lyckats organisera ett väpnat uppbåd. Några hundra nybyggare, manliga och kvinnliga, tar upp förföljelsen på revolvermännen. Dessa tvingas retirera bakom hastigt uppförda förskansningar där de tycks gå en säker död till mötes. I sista stund anländer en kavalleristyrka och avbryter stridigheterna, till sheriffens stora besvikelse. Kavalleriet för bort de inringade. Deras fortsatta öde förblir okänt.

Filmen avslutas med en scen som utspelas flera år senare. Averill har nu lämnat det smutsiga arbetet i västern. Han ses flanera omkring på däcket till en luxuös yacht vilket antyder att han för en högst priviligierad tillvaro. Efter en mångårig utflykt bland samhällets lägre skikt har han återbördats till sitt ursprung.

*

Hur väl stämmer då filmens handling överens med den verkliga händelseutvecklingen? Åtskilliga artiklar och faktaböcker samt minst en semidokumentär TV-serie finns utgivna som någorlunda samstämmigt skildrar konflikten i Johnson County. Bakgrunden kan kortfattat beskrivas enligt följande. Efter inbördeskrigets slut år 1865 låg vägen öppen för en genomgripande kolonisering av de västra territorierna, bland annat Wyoming. Kavalleriet sattes gång på gång in för att krossa återkommande uppror bland ursprungsfolken som framförallt levde på bisonjakt. När dessa slutgiltigt besegrats underlättades etablerandet av storskalig boskapsuppfödning.

Under inbördeskriget, närmare bestämt 1862, genomdrevs en federal lag benämnd The Homestead Act. Det innebar att varje myndig man, oavsett om man var amerikan eller invandrare, praktiskt taget gratis kunde erhålla ett eget stycke jord på 160 acres, motsvarande ungefär 65 hektar. Även kvinnliga familjeförsörjare kunde ibland komma ifråga. En kraftig utflyttning till USA:s västra delar påbörjades. Under ranchägarnas storhetstid hade de stora slätterna fungerat som en slags allmänningar. Boskapen var privat, men marken där djuren strövade inte fullt ut inmutad. Även för nybyggarna kom boskapsuppfödning att utgöra ett viktigt inslag i försörjningen, emellertid mest som komplement till åkerbruk.

Ranchägarnas anklagelser om boskapsstölder – verkliga eller påstådda – var bara toppen av ett isberg. Under ytan fanns oron för att det system de byggt upp med lönsam köttproduktion skulle konkurreras ut. Familjejordbrukets frammarsch medförde inte bara att marken styckades upp och avgränsades med taggtråd. Nytt land lades ständigt under plogen, på betesmarkernas bekostnad (likheten med Bibelns berättelse om Kain och Abel är tydlig).

I allt väsentligt förefaller filmen överensstämma med faktabaserade framställningar. Här finns de djupa klyftorna mellan fattiga och rika och deras olika syn på hur marken ska nyttjas. Den explosiva atmosfären, hur olika händelser, som uppenbarligen har inträffat på riktigt, med närmast lagbunden konsekvens leder fram till öppen konfrontation skildras ingående. Personer som nämns vid namn har verkliga förebilder, om än vid vissa modifikationer. Innehavaren av sheriffämbetet, som organiserade motståndet, hette egentligen William Angus och inte James Averill. Detta var istället namnet på en nybyggare som lynchades och hängdes tillsammans med Ella Watson, en episod som för övrigt inte finns med i filmen. Att Nate Champion skulle arbetat som lejd mördare åt boskapsbaronerna är inte heller korrekt. Den avgörande sammandrabbningen mellan revolvermän och nybyggare var inte fullt så blodig i verkligheten som den framställs.  På en punkt tar sig regissören ännu större friheter. Möjligen för att stärka kontrastverkan vävs en etnisk dimension in i handlingen. I Heaven’s Gate utgörs nybyggarna som sagt av utländska immigranter. Tyska, ungerska och slaviska namn och fraser dyker då och då upp i dialogen. Detta lär vara överdrivet. En del centraleuropéer kan ha funnits bland de nyanlända men de allra flesta hörde sannolikt hemma i en anglosaxisk kultursfär.

År 1953 kom filmen Shane (Mannen från vidderna), i regi av George Stevens, ett mästerverk som också inspirerats av kriget i Johnson County. Konflikten är i princip den samma fast reducerad till striden mellan en handfull nybyggare och en stormrik boskapsbaron. Det nya med Heaven’s Gate, 27 år senare, var att den i närmast marxistisk anda så tydligt ställde stora kollektiv mot varandra. Samma känslor av extas, som när studenterna firar sin examen, återkommer längre fram. I en euforisk festscen träffas nybyggarna i ett jättelikt danspalats (för övrigt den lokal som gett namn åt hela filmen) ute på prärien, ett förebud om vad som komma ska. De stora massorna blir efterhand något mer än bara massor. Inför risken om total förintelse svetsas immigranterna samman till en enad kraft. På samma sätt agerar boskapsägarna kollektivt när deras produktionsförhållanden hotas.  Det rikligt förekommande våldet är knappast uttryck för enskilda individers ondska utan betingat av rådande materiella förhållanden.

*

Vilka parallella scenarier har då utspelats i Europa? Låt oss börja med England. Under 1500-talets inleddes en radikal omvandling av landskapet. Textilier blev alltmer föremål för protoindustriell tillverkning och förvandlade till konsumtionsprodukter. Genom olika parlamentsbeslut kom stora ytor, som tidigare tillhört allmänningar, att övergå i privat ägo, så kallade enclosures. Häckar och andra inhägnader bredde nu ut sig för att garantera betesmark åt stora fårhjordar. För delar av den övre medelklassen liksom lantadeln var detta en högst lukrativ bransch.

Nästa fas i enclosure-lagstiftningen skedde under 1700-talet då den agrara revolutionen såg dagens ljus. En rad innovationer såsom nya grödor, täckdikning, järnplogar och växelbruk gjorde att allt större skördar kunde tas och en ökad befolkning försörjas. Ännu en privatiseringsvåg svepte över landet för att ge plats åt det expanderande odlingslandskapet. Åter var de traditionella bondbyarna förlorare. Många småbrukare tvingades lämna sina gårdar. Proletariserade bönder fick tjäna som arbetskraft åt rika agrarentreprenörer. Andra kom så småningom att utgöra arbetskraft i den engelska industrialiseringen. Processen var av särdeles brutalt slag i Skottland och på Irland där väpnade uppror stundtals restes. Många sökte sig ny jord på andra sidan Atlanten.

Mot slutet av århundradet nådde den agrara revolutionen även Sverige. Precis som i England eftersträvades en höjning av jordbruksproduktionen, med likartade metoder. Det mest radikala inslaget var sannolikt de så kallade skiftesreformerna som genomfördes i olika steg under 1800-talet. Det innebar att de enskilda familjernas åkertegar som legat utspridda över stora områden nu koncentrerades till sammanhängande enheter. Byarna splittrades och gårdarna spreds ut över landskapet. De gemensamma utmarkerna, där boskapen strövat fritt, avvecklades. Även beteshagarna blev privat egendom.    

Likheterna med England är påfallande. Traditionella levnadsmönster, delvis baserade på kollektiva brukningsmetoder, slogs i båda fallen sönder. Mer individualistiska och målrationella förhållningssätt följde. För att tala med den tyske sociologen Tönnies kom ett ålderdomligt Gemeinschaft kom att ersättas med ett modernt och marknadsanpassat Gesellschaft. Jämfört med Storbritannien där penningstarka godsägare tog över mycket av böndernas mark var dock förhållandena i Sverige annorlunda. Förvisso förekom godsbaserad stordrift även här, men skiftesreformerna som sådana skedde i allt väsentligt utan någon minskning av byarnas totala areal och med bondeståndet som drivande kraft i riksdagen. Den sociala stratifieringen bland bönderna ökade hur som helst. Vissa stärkte sin position, andra degraderades ned i de obesuttnas led.

Även USA kom efterhand att genomgå kraftiga agrara strukturomvandlingar. Dock varierade förhållandena högst avsevärt mellan olika regioner. I de östra delstaterna med en betydligt större befolkning och mindre arealer skedde reformer påminnande om dem i Europa. I väster, med sina närmast obegränsade landområden, förblev länge extensiva metoder dominerande innan de verkligt stora effektiviseringarna nådde dit. Boskapsbaronerna, i bland annat Wyoming, utgjorde en elit med aristokratiska drag.  I sin livsföring imiterade man gärna brittisk lantadel. Palatsliknande bostadshus uppfördes ute på slätterna. Stora skaror tjänstefolk och lantarbetare anställdes, inordnade i strikt hierarkiska system. Fritidsnöjen, konsumtionsmönster och strävan efter kulturellt kapital hade europeiska förebilder.

Skillnaderna är trots allt tydliga. I England hade den kapitalstarka godsägarkasten varit drivande i agrara reformprojekt som nyodlingar, förbättrade brukningsmetoder och ökad spannmålsproduktion, där uppstyckningar av jorden utgjorde ett viktigt inslag. I Wyoming och andra präriestater var situationen nästan den motsatta. Boskapsbaronerna – västerns feodalherrar – hade byggt upp sina rikedomar på de fria viddernas primat. Kravet på privatisering och inhägnader kom istället nedifrån, från nybyggare och farmare som i första hand såg jorden som ett odlingslandskap.

Som tidigare nämnts genomgick även Sverige en agrar revolution där lantbefolkningen alltmer skiktades mellan självägande bönder och obesuttna. Att hänga med i utvecklingen krävde kapital. Småbrukare föreföll initialt att vara förlorare då stordrift sågs som den långsiktigt mest framgångsrika bruksformen. Mot slutet av 1800-talet bröts trenden. Begynnande industrialisering, urbanisering och en växande medelklass skapade nya konsumtionsvanor. Med stegrad ekonomisk tillväxt ökade efterfrågan på animaliska livsmedel. Småbruket fick, om än temporärt, en renässans då det visade sig att djurhållning i liten skala kunde vara lönsamt.

Vid sidan om fanns ett betydande antal obesuttna i form av statare, daglönare och olika former av arrendatorer. År 1904 antogs en lag som gjorde det möjligt för obemedlade att få lån till egen jord. Tiotusentals nya småbruk skapades. Egnahemslagstiftningen som det kallades var påverkat av den amerikanska Homestead Act, drygt fyrtio år tidigare. Syftet var till stor del det samma, att minska social och politisk oro genom att göra proletära grupper självägande. I Sverige var det emellertid få egnahem som helt och hållet kunde försörja sig själva. Extra lönearbete hos storbönder, godsherrar eller bolag var vanligt för att dryga ut inkomsterna.

Egnahemslagstiftningen var som en blek kopia av dess amerikanska motsvarighet, avsevärt mindre ytor erbjöds, det var dessutom lån som gällde, inte gratis jord. Försök från statens sida att locka nybyggare till Norrland – med strängt klimat och magra jordar – blev inte heller särskilt framgångsrika. Ännu ett motiv bakom egnahem var att minska utvandringen, som sågs som ett stort hot mot den svenska befolkningsstammen. USA däremot var ett invandrarland. Där var frikostiga löften om jord ett sätt att härbärgera många immigranter såväl som infödda och samtidigt öka landets odlingsareal.

Ett gemensamt drag var trots allt tron på att tidens stora ekonomiska och sociala utmaningar måste hanteras inom agrarsamhällets ramar. Omkring 1900 stod både Sverige och USA på tröskeln till genomgripande strukturella förändringar. Inom kort skulle industrisamhället suga upp jordbrukets underklass i form av småbönder och lantarbetare. Mentala strukturer förändras dock långsammare än tekniska och materiella. De mer långsiktiga konsekvenserna av industrialismen måste ha varit mycket svåra att förutse med dåtidens förväntningshorisont. Jordfrågan, i all sin mångtydiga innebörd, kom att ses som en av de riktigt stora utmaningarna långt in på det nya seklet.

*

Hur mottogs då Heaven’s Gate vid premiären 1980? Regissören Michael Cimino hade ett par år tidigare gjort slagit igenom med den betydligt mer kända filmen Deer Hunter. Den omtalade skildringen från Vietnamkriget hade blivit en dundersuccé och gick länge på biografer över hela världen. Efter detta hade Cimino fått fria händer och närmast obegränsade ekonomiska resurser till att iscensätta sitt Västernepos. Monumentala masscener, utsökt foto och sparsam dialog var några stildrag som återkom i båda filmerna. Ändå gjorde recensenterna tummen ned för den senare. Enligt kritiken saknades en bärande story, även skådespelarinsatserna ansågs bleka och otydliga. Sannolikt var förväntningarna efter Deer Hunter så högt uppskruvade att de svårligen kunde infrias. Även publiken vände Heaven’s Gate ryggen. Galopperande underskott försatte snart filmbolaget United Artists i konkurs.

Ytterligare en punkt kan vara värd att nämna. Under 1960-talet hade den så kallade Spaghetti-västern kommit att revolutionera genren. Italienska regissörer satte tonen för en ny typ av film; mörk, cynisk och illusionslös. Antihjälten blev en beteckning på dess ledande gestalt, i regel en prisjägare besittande övermänskliga egenskaper vad gällde vapenhantering och överlevnadsförmåga, med girighet eller hämndlystnad som främsta drivkrafter. Handlingen ägde ofta rum i uttorkade ökenlandskap (södra Spanien fick föreställa gränstrakterna mellan USA och Mexiko), vilket stärkte känslan av utsatthet för naturens förtärande krafter. Den italienska inbrytningen blev stilbildande för amerikansk västernfilm och togs under 1970-talet upp av Hollywood. I handling, personporträtt och miljöskildringar bröt Heaven’s Gate mot de flesta konventioner Spaghetti-västern byggt upp. Det bidrog förmodligen till det negativa mottagandet. Däremot kan man ana att Cimino låtit sig påverkas av andra italienska produktioner såsom Bernardo Bertoluccis 1900 (1976) eller Ermanno Olmis Träskoträdet (1978). Förföriskt vackra, lantliga scener kombinerat med ett uttalat klasskampsperspektiv går igen i samtliga.  

Under 2000-talet har filmen kommit att omvärderas. En längre version – director’s cut – på närmare fyra timmar, föll kritikerna bättre i smaken. Rimligen har vissa karaktärsskildringar kunnat göras mer komplexa och scener lagts till som stärkt den röda tråden i berättelsen. Dessutom tycks den visionära blicken i Heaven’s Gate än mer uppenbar idag. Hätska stämningar riktade mot flyktingar och invandrare har en helt annan ställning i politisk retorik än fallet var vid filmens premiär år 1980. Planer på att bygga mur mot Mexiko samt inreseförbud från vissa muslimska länder var högprioriterade åtgärder av den nyss avgångna amerikanska administrationen. Tonen känns igen på mer näraliggande håll. Befarad massinvasion från främmade kulturer är på många sätt utpekad som en ödesfråga. Isolationistiska och högerpopulistiska grupperingar har som en följd därav vuxit sig starka i åtskilliga europeiska länder.

Under 1800-talet var det drömmen om egen mark som lockade miljoner och åter miljoner invandrare till Nordamerika. Strävan efter jord är inte längre den primära drivkraften för de människor som i strida strömmar tar sig över Rio Grande eller dess europeiska motsvarighet, Medelhavet. Vad som förenar många av dagens flyktingar med nittonde århundradets är däremot ursprung och identitet i utpräglat agrara kulturer. Vattenbrist, erosion och annan miljöförstöring samt ytterligt ojämlika ägandeförhållanden är, vid sidan om politiskt förtryck och inbördeskrig, viktiga faktorer bakom den folkvandring som nu pågår. Jordfrågan förblir ett ständigt närvarande och olöst globalt problem. Heaven’s Gate framstår mot den bakgrunden som brännande aktuell.