Om tre av historiens förlorare?

Ur led är tiden, ve att jag är den
som föddes att den vrida rätt igen
(William Shakespeare, Hamlet, Akt 1, scen 5, 1602)

Riddar Kato är namnet på en härskare med stenhjärta i Astrid Lindgrens barnbok Mio, min Mio. Varifrån författarinnan hämtat inspiration till sin romanfigur låter jag vara osagt men han uppvisar onekligen likheter med en beryktad senator i antikens Rom, närmare bestämt Marcus Porcius Cato (Cato den äldre), mest känd för att ha avslutat alla sina tal med ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. År 1966 utkom den amerikanske sociologen Barrington Moore jrmed sin bok Social Origins of Dictatorship and Democarcy: Lord and Peasant in the Making of the Modern World. Hos Moore får begreppet catonism, beteckna en särskild livshållning som bars upp och hyllades av den bistre romaren.

Bakgrunden står att finna i den oro som präglade romarriket århundradena före Kristus. Ständiga krig försvårade upprätthållandet av jordbruk för självägande bönder. De forna småbrukarna sökte sig in till staden Rom. Med löften om gratis utspisning såg rika stormän till att köpa deras röster inför val till diverse ämbeten. Stadsmiljön förvandlades till en pyrande häxkittel. Hotande sociala revolter avleddes genom gladiatorspel, hästkapplöpningar och andra förströelser.

Huvudstadens ohämmade expansion med sin dekadens, lyxkonsumtion och ytliga nöjen väckte Catos ilska. Han förordade en återgång till gammalromerska dygder med flit, sparsamhet och krigaranda. I hans förkunnelse finns dock en motsägelse inbyggd. Samtidigt som han hyllade det simpla lantlivet hade han, i likhet med andra latifundieägare, gynnats av att bönder tvingats bort från sina gårdar. De slavar han köpte in istället behandlades naturligtvis med största hårdhet. Dock lär han ha varit lika hård mot sig själv och tog aktiv del i arbetet på fälten.

Catonism utgör sålunda en moralkodex som återkommit i skiftande former under historiens gång. Viktiga punkter är idén om att tillvaron på landet är överlägsen den i staden, företrädesvis då storstaden. En prosaisk och avskalad arbetsetik å ena sidan förenas med romantisk dyrkan av jorden och jordbruket å den andra. Enkel livsföring med starka inslag av självtukt ingår, liksom tron på auktoritära ledare, strikt social rangordning, fysiska prestationer och militära ideal. Samurajernas Japan och junkrarnas Preussen är två exempel där dylika föreställningar haft en stark ställning.

I det följande kommer jag att ge en närmare beskrivning av den romerske senatorn och hans liv och gärning. Därefter görs en analys av två andra personer med vissa catonistiska drag verksamma mer än två tusen år senare i historien. Först ut är Leonhard Fredrik Rääf, godsägare och folklivsforskare i 1800-talets Sverige, ofta kallad Ydredrotten. Den andre – för en internationell publik mer välkänd – är en av Rysslands mest namnkunniga författare, närmare bestämt greve Lev Nikolajevitj Tolstoj. Genom att fokusera på andra miljöer än de tyska och japanska avser jag att vidga och fördjupa bilden av catonismen och dess historiska betydelse. Texten inleds med en redogörelse av huvudtesen i Barrrington Moores bok.

*

Moore menar att det går att urskilja tre olika utvecklingsvägar för hur moderna statsbildningar uppstått. Den första av dessa har lett fram till västvärldens liberala demokratier. Här utsattes den traditionella lantadeln under tidigmodern tid för konkurrens av allt starkare borgerliga skikt. Greppet om den agrara underklassen, småbönder och arrendatorer, försvagades gradvis. Revolutionerna i England och Frankrike under 1600-, respektive 1700-talet samt det amerikanska inbördeskriget befäste en gång för alla den borgerliga dominansen inom ekonomi och politik. Ryssland och Kina är exempel på länder som följt ett annat spår. Makten låg helt och hållet hos en absolut furstemakt, uppbackad av feodala godsägare. Förutsättningar för en självständig borgarklass att göra sig gällande saknades, liksom mer djupgående idéer om privat ägande och individuella rättigheter. När den gamla ordningen slutligen bröt samman etablerades istället kommunistisk diktatur, grundad i agrarsamhällets kollektivistiska traditioner. Som en tredje utvecklingsväg pekar Moore på länder där feodaladel och ett framväxande borgerskap lierat sig med varandra och systematiskt undertryckt bondebefolkningen. Detta har på sikt banat väg för fascistiska statsbildningar, framförallt i Tyskland och Japan. Som framgått ovan är det i dessa kulturer catonismen haft sin starkaste ställning.

Moores resonemang var på många sätt typiskt för 1960-talets historievetenskap. Tidens gång sågs som betingad av närmast lagbundna strukturella processer. I likhet med marxistisk teori fäste han uppmärksamheten på fenomen som utsugning, förtryck och sociala konflikter. Samtidigt avvek hans tes från traditionell marxism genom att lyfta fram exploateringen av bönderna snarare än arbetarklassen som den kanske viktigaste faktorn i förståelsen av 1900-talets tragedier (dåtidens situation i tredje världen spelade sannolikt in).

Hans tankar kan i dagens samhällsvetenskapliga kontext kännas förlegade. Kulturhistoriska angreppssätt har tonat ned stora berättelser om mer eller mindre förutbestämda utvecklingslinjer. Vidare ter sig den kategorisering Moore tecknar väl grov. En rad nationella och regionala avvikelser har sannolikt existerat som inte på något enkelt sätt passar in i hans tre huvudspår. Innebär det att hans teser helt och hållet kan avskrivas? Inte nödvändigtvis. De inbjuder alltjämt till fördjupade reflektioner om jordägandets roll i komplicerade utvecklingsprocesser, ett ämne som torde vara av närmast tidlös karaktär. Just catonismen är, som nämnts, värd ytterligare uppmärksamhet. Det är min ingång i denna essä.

En romersk spartan

Under 700- och 600-talen före Kr var romarna bara en av många stammar som slogs om inflytandet över den italiska halvön. I hård kamp mot bland annat etrusker, umbrier, sabiner, samniter och latinare lyckades invånarna i det som skulle bli staden Rom göra sig till en dominerande kraft. Området hade ett gynnsamt geografiskt läge. Kontroll över floden Tibern bidrog till att upprätthålla kontakten med Medelhavet samtidigt som handelsvägar inåt landet lätt kunde etableras. Romarna förstod att utnyttja motsättningarna mellan andra folk i en skickligt genomförd ”söndra och härska”-strategi, efterhand kombinerat med militära erövringar. Samtidigt fanns stor öppenhet mot främmande influenser. Den sista kungadynastin som styrde Rom var av etruskiskt ursprung.

När monarkin störtats år 509 före Kr infördes republik. Medborgarna bestod av två olika skikt, patricier och plebejer. Det första utgjorde en priviligierad, ofta jordägande överklass, med ensamrätt till högre ämbeten. Majoriteten av befolkningen, småbrukare, hantverkare, köpmän med mera tillhörde däremot plebejerna. Dessa hade visserligen rösträtt, men saknade i övrigt politiskt inflytande. Efterhand lyckades de tillägna sig allt större rättigheter gentemot patricierna. Vid sidan om romerska medborgare fanns ett stort antal slavar samt olika grupper av invandrare.

Efter att grannfolken besegrats och införlivats i det växande riket ställdes romarna mot betydligt mäktigare fiender. Staden Kartago, i nuvarande Tunisien, hade en gång grundats av feniciska kolonisatörer som utvandrat från östra Medelhavskusten. Dessa upprättade efterhand nya bosättningar längs Afrikas nordkust, södra Spanien, Balearerna samt delar av Korsika, Sardinien och Sicilien. Kartagerna byggde vidare upp en ansenlig flotta och likaledes imponerande här, vilket kom att utgöra ett allvarligt hot mot romarriket. Tre väpnade konflikter, de puniska krigen (puner var Roms beteckning på kartagerna) utkämpades i olika omgångar åren mellan 264 och 146 före Kr. Det andra av dem har blivit berömt genom den kartagiske härföraren Hannibal. Denne lyckades med sin armé ta sig över Alperna och falla fienden i ryggen. Romarriket kunde med nöd och näppe slå tillbaka angreppet. Det tredje kriget avslutades med Roms fullständiga seger. Staden Kartago jämnades med marken och hela riket upplöstes. Därmed uppfylldes Catos önskan alldeles efter att han själv avlidit.

Marcus Porcius Cato ((234-149 f Kr) var sprungen ur en bondesläkt i Tusculum, några mil sydöst om Rom. Familjen var – av allt att döma – relativt välbärgad, men tillhörde inte patricierna. I unga år tjänstgjorde Cato i armén. Han utmärkte sig i det andra puniska kriget och steg i graderna. Trots sin enkla bakgrund lyckades han så småningom uppnå de allra högsta av statens ämbeten. Cato innehade en period posten som militärtribun, för att därefter i tur och ordning utnämnas till kvaestor, edil och praetor, samtliga positioner med stora maktbefogenheter inom statsförvaltningen. År 195 före Kr blev han utsedd till en av två konsuler, i praktiken regeringschef och ordförande i senaten.

Långvariga krig, inte minst de puniska, innebar en kraftig åderlåtning av landsbygdsbefolkningen. Fria bönder förväntades tjänstgöra i armén långa perioder medan deras gårdar förföll. Hemvändande soldater fick bittert erfara att marken övergått i händerna på rika storgodsägare. Inflyttning till staden Rom blev, som sagt, enda sättet att överleva. Företagsam och driftig såg Cato till att dra nytta av den rådande situationen och lyckades avsevärt öka sitt jordinnehav. Att föröka men inte förbruka kapital tycks ha varit en vägledande princip för den gamle girigbuken.

Tilltagande jordlöshet bland massorna blev ett alltmer besvärande problem. Rekryteringen till härarna försvårades och det sociala missnöjet ökade. Ett drygt årtionde efter Catos död lyckades folktribunen Tiberius och hans bror Gaius Gracchus genomdriva en lag som innebar att offentligt ägd mark, publicus ager, skulle styckas upp i mindre familjejordbruk. Reformen mötte våldsamt motstånd bland de besuttna och ledde till att Tiberius Gracchus mördades år 133 före Kr. Trots detta förefaller den, åtminstone kortvarigt, ha gett resultat. Romerska småbrukare fick åter tillgång till jord de länge förvägrats.

Under sin tid i senaten gjorde sig Cato känd som stridbar talare och som initiativtagare till nya lagar, framförallt riktade mot vad han ansåg vara slapphet, korruption och skörlevnad. Han varnade oavbrutet för utländsk inflytande, i synnerhet grekisk filosofi och bildning, om än att hans ideal företog likheter med de som varit rådande i det forna Sparta. Dessutom utgav han skrifter i åtskilliga ämnen. Mest känd är De agricultura, en handbok i konsten att bedriva jordbruk, med konkreta råd om bland annat spannmålsodling, boskapsskötsel, vinproduktion, slavuppfödning och hushållsekonomi. De origines är ytterligare ett verk i vilket han skildrar Roms historia från dess födelse fram till hans egen epok. Cato uppnådde den för sin tid imponerande åldern 85 år, möjligen ett resultat av hans strama livsföring. Enkla vanor, principfasthet, integritet, streberanda och handlingskraft är karaktärsdrag som kan tillskrivas den romerske bitvargen, egenskaper som blivit föremål för eftervärldens motvilja såväl som beundran.

Kungen över Ydre Härad

Låt oss vända blickarna mot Sverige. År 1809 avskaffades det kungliga enväldet efter en oblodig statskupp. Konungen blev visserligen inte helt maktlös, men det avgörande inflytandet i politiken kom att ligga hos riksdagen. Vägen mot modern parlamentarism hade inletts. Allmän folkskola inrättades 1842, skråväsendet upphävdes 1846 och fri yrkesutövning infördes 1864. Året därpå avskaffades de fyra ständerna som lagstiftande församling för att ersättas med en tvåkammarriksdag.

Parallellt genomgick den agrara sektorn stora förändringar. Redan på 1700-talet hade statsmakten påbörjat ett arbete i syfte att höja jordbrukets avkastning. Det var dock först med det så kallade Laga skifte år 1827 en mer genomgripande omvandling kom att äga rum. Nu skulle i princip all jord en bondefamilj disponerade vara samlad till en enhet. Gårdarna spreds ut över landskapet. Storskalig godsekonomi hade inte alls samma ställning i Sverige som i många andra länder, i synnerhet i Öst- och Centraleuropa. Det hindrar inte att det ändå var större enheter med goda ekonomiska resurser och högre bildningskapital som gick i bräschen för tekniskt och ekonomiskt nytänkande. Rent generellt innebar den agrara revolutionen en ökad social skiktning, färre kom att äga jord, flera att proletariseras. Under 1700-talet infördes statarsystemet. Det innebar att hela familjer anställdes direkt vid större jordbruk och herrgårdar utan tillgång till egna jordlotter. De fick sin lön huvudsakligen in natura och bodde i direkt anslutning till huvudgården. Statarna stod längst ned på den sociala skalan. Efterhand skulle deras livssituation bli allt mer omdiskuterad.

Fredrik Leonhard Rääf, det fullständiga familjenamnet var Rääf af Småland, föddes 1786 och växte upp på godset Tomestorp – släktnamnet till trots – beläget i Östergötland. Efter fullbordad studentexamen vid 16 års ålder kom han att påbörja studier vid Uppsala universitet. Historia och latin var favoritämnen. Rääf influerades starkt av den tyska idealistiska filosofin som under tidigt 1800-tal gjorde sitt segertåg i Europa. Han hängav sig åt studentlivet, framförallt som medlem i Östgöta nation. Efter att ha fullbordat kansliexamen i Uppsala våren 1805 lade han fram en avhandling i juridik två år senare. Möjligheten till civil karriär i huvudstaden stod nu öppen.

Efter kortare anställningar, bland annat vid krigskansliet återvände han till Östergötland år 1810. Fadern hade avlidit samma år och barnen förväntades ta över driften av hans egendom. Ägorna delades upp mellan syskonen. Fredrik Leonard, som var äldste son, erhöll gården Millingetorp i Kinda härad. Den förre juristen och ämbetsmannen etablerade sig nu som lantman. Han erhöll en rad förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare i Kinda hushållsgille.

Under tiden påbörjade det som skulle bli hans stora livsverk, en systematisk och omfattande dokumentation av gamla handskrifter, i synnerhet från medeltiden. De utgavs under titeln L F Rääfs Diplomatarium. Han samlade även in visor, sagor och sägner, framförallt från sin hembygd, på gränsen mellan Östergötland och Småland, utgivna under titeln Svenska fornsånger. År 1822 förvärvade han herrgården Bulsjö i Ydre härad och flyttade därmed från Millingetorp. Rääf arbetade intensivt och delade sin tid mellan Bulsjö och Stockholm där han var en aktad ledamot i diverse vetenskapliga samfund. Han umgicks flitigt med tidens ledande kulturpersonligheter såsom Per Daniel Amadeus Atterbom, Lorenzo Hammarskiöld och Vilhelm Fredrik Palmblad. År 1843 återvände han till Tomestorp. Detta kom att bli hans sista boplats.

Med klar blick för de sociala problem som följde med begynnande industrialisering tog han avstånd från fenomen som mekanisering, rationalisering och rovdrift på naturen. Kritiken som sådan delade Rääf med samhällsdebattörer på vänsterkanten, men hans eget ideal förblev benhårt konservativt, närmast gammaltestamentligt. Människan skulle veta sin plats, traditionella auktoriteter inge respekt och fruktan. Avståndstagandet från upplysningen och förankringen i romantiken är tydligt. I samlingarna av folksagor och visor ansåg han sig ha hittat en folklig livsvisdom som utgjorde förebild för en sund och organisk samhällsordning.

Likheten med Cato är uppenbar. Drivkraft i författarskapet var hos båda besattheten av en svunnen guldålder, i skarp kontrast till den egna samtiden. Med sin antika föregångare delade han även rollen som ledamot i landets högsta politiska instans. I olika omgångar satt Rääf som riksdagsman fär adelsståndet. Här försökte han – oftast förgäves och alltmer förbittrad – protestera mot alla nymodigheter han avskydde, allmän folkskola, uppmjukad strafflagstiftning, representationsreform, ångmaskiner och järnvägar.

Som ståndsmedveten lantjunkare var han samtidigt insatt i jordbruksnäringens realiteter. Här blir det catonistiska draget kanske allra tydligast. Långtgående social skiktning, specialisering mellan olika yrkeskategorier och anammandet av vissa tekniska innovationer ingick som självklara komponenter i en välfungerande godsekonomi. Åtminstone delar av den agrara strukturomvandling han i princip var emot accepterades i praktiken.

Förvisso fanns hos Rääf också en generös sida. Hans djupa kunskap om hembygden liksom han skicklighet som historieberättare var omtalad och lockade stora åhörarskaror. Gamla vänner från Uppsala- och Stockholmstiden sågs ofta som gäster i hans hem, av allt att döma rikligt undfägnade. Privat däremot intog han in i det sista en ytterst spartansk hållning. Bekvämlighetsfrämjande hjälpmedel avvisades kategoriskt. Att åka tåg till riksdagsmötena i Stockholm var naturligtvis uteslutet. Vidare vägrade han att färdas i hästdragna vagnar med fjädring. Det vore att allt för mycket klema med sig själv. Ydredrotten avled på sitt herresäte 1872 i en ålder av 85 år, symptomtiskt nog lika gammal som Cato.

Förkunnaren

Drygt en generation yngre var Lev Nikolajevitj Tolstoj. Han såg dagens ljus år 1828 på godset Jasnaja Poljana söder om Moskva. Den blivande författaren hade tre äldre bröder och en yngre syster. Båda förädrarna avled tidigt. Barnen kom därefter att uppfostras av släktingar. Som ung påbörjade Tolstoj studier i juridik vid universitetet i Kazan, men avbröt dem snart. Desorienterad och orolig kom han att föra en kringflackande tillvaro, irrande mellan Kaukasus, Sankt Petersburg och Moskva, där han hängav sig åt sällskapsliv och fester.

Tolstoj var född in i det högsta ryska samhällsskiktet. Släkten var högadlig med grevlig status och i besitting av stora ekonomiska resurser. Familjens välstånd grundades på livegna bönders arbete. Livegenskapen hade införts av tsarregimen under 1500-talet. Det innebar att bönderna förbjöds att flytta från den mark på vilken de var födda. Syftet var att garantera feodalherrarna stabil tillgång på arbetskraft, även i kristider. Livegenskapen skärptes i olika omgångar. Godsägarna fick allt större maktbefogenheter över bönderna och kunde till slut exploatera, förflytta, bestraffa och till och med döda dem efter eget godtycke. Livegenskapen avskaffades formellt år 1861, men reformen var en halvmesyr. Staten betalade ut höga belopp till adeln som kompensation för förlorade dagsverken. För att täcka underskottet ålades bondbyarna att erlägga lösensummor under en period av 49 år. Bönderna förblev bundna vid jorden. Beslutet skapade stor besvikelse, inte minst bland intellektuella.

Så småningom genomgick Tolstoj officersutbildning, en vanlig karriärväg för adliga söner. Under Krimkriget 1853 – 1856 deltog han i försvaret av staden Sevastopol. Under 1860-talet reste han runt i Europa, framförallt i Frankrike, där han träffade välkända författare. Det fick stor betydelse för hans framtida skrivande. Efterhand återvände han till Jasnaja Poljana där han gifte sig och stannade kvar resten av sitt liv. Han blev en allt flitigare skribent. Krig och fred, publicerad 1869, var hans kanske mest kända verk. Sakta men säkert genomgick författaren en förvandling från ungdomens utsvävande dandytillvaro till den mogne mannens sökande efter andlighet och moralisk kompass. Erfarenheterna från Krimkriget, som för övrigt beskrivs i hans bok Skildringar från Sevastopols belägring (1856), bidrog sannolikt till att han mer och mer kom att ifrågasätta inte bara krig och militarism utan all form av statligt sanktionerat förtryck.

Trots en djup skepsis mot tsarens självhärskardöme stod Tolstoj helt främmande för de tongivande revolutionära strömningarna inom rysk intelligentia, nihilism, populism och marxism. Inte heller fransk upplysningsfilosofi lockade honom; med ett undantag. Rousseaus tankar om civilisationens förbannelser rönte hans sympati. Författaren utvecklade en hemvävd form av socialism, delvis med rötter i urkristendomen. Klasskillnader, privat äganderätt och materialism förkastades, tillika alkohol och tobak. Istället förordades strikt vegetarisk kost, enkelt leverne och sexuell abstinens. Hans lära har stundtals beskrivits som anarkoprimitivism.

I Tolstojs roman Anna Karenina (1877) figurerar en person vid namn Konstantin Dmitritj Levin. Denne adelsman äger stora landarealer men är samtidigt en grubblare och sökare. Han vill lära av bönderna på sitt gods och deltar helhjärtat i slåttern med lie i hand. Sympatisk, men tafatt och fumlig förmår han inte hålla jämna steg med arbetslaget. I böndernas ögon framstår hans ansträngningar som aningen löjeväckande. Levin blir till språkrör för författarens egen idévärld, där arbetsdelningen utgör en av de främsta orsakerna till människors själsnöd. Det ställs mot böndernas harmoniska livsrytm, med manuellt arbete och mångsidig kompetens, utan maskiner och avancerad teknik. Sannolikt läste Tolstoj in sina egna tillkortakommanden i det lätt karikerade porträttet. Precis som Levin försökte han leva som sina underlydande och – med varierande framgång – tillägna sig deras färdigheter.

Otvetydigt finns hos författaren ett drag av exotism, den ryske bonden sågs som bärare av högre etiska värden, en ”ädel vilde”, väsensskild från hans egna förfallna ståndsbröder. Det vore dock fel att betrakta Tolstoj som världsfrånvänd romantiker. Han kunde uppvisa praktisk handlingskraft när situationen krävde. Läkarvård för bönderna, skolundervisning för deras barn och hjälpinsatser vid epidemier och hungersnöd var några åtgärder han framgångsrikt iscensatte. Samtidigt förföljde honom upplevelsen av otillräcklighet, att inte kunna leva upp till sina egna moraliska principer, på ålderns höst. Det gjorde honom lynnig, svårtillgänglig och excentrisk. Uppslitande konflikter med sin omgivning, inte minst hustrun Sofia Andrejevna, förmörkade hans sista år. 82 år gammal lämnade han hemmet i vredesmod, gav sig ut på irrfärd och hittades död på en järnvägsstation i Sydryssland 1910.

På väsentliga punkter avviker Tolstoj både från Cato och Rääf. Hans dröm var ett ultrademokratiskt samhälle, med enklast tänkbara teknologi, överblickbarhet, jämlikhet och kollektivt ägande. Centralmakt och byråkrati liksom allt våld mot såväl människor som djur, förkastades. Det kan jämföras med Catos tro på en genommilitariserad samhällsstruktur, präglat av offervilja och krigiska dygder, eller Rääfs hierarkiska ämbetsmannastat där överheten skulle hållas i helgd och vördnad.

Emellertid finns också stora likheter. En grundläggande förutsättning för deras världsuppfattning var att alla tre tillhörde den jordägande eliten. I Catos fall var det slaveriet, i Rääfs torpar- och statarsystemet och i Tolstojs livegenskapen som lagt grunden till deras priviligierade ställning och möjligheten att kunna verka som – mer eller mindre – ekonomiskt oberoende skriftställare och samhällsideologer.

Övertygelse om kroppsarbetets karaktärsdanande roll är ännu en gemensam nämnare. I Ydredrottens fall ansåg han sannolikt detta förbehållet de lägre klasserna, medan den viktigaste uppgiften för honom själv och hans gelikar var att styra och ställa. Den ryske greven däremot såg fysiskt arbete som en frälsning, inte bara för andra utan lika mycket för egen del. Nära förbundet med arbetskulten var en sträv asketism med försakelse av livets lättsamma sidor. Hos Rääf nyanseras bilden en aning då han tilltalades av berättandet som nöje och konstform. Den åldrade Tolstoj förefaller emellertid, precis som Cato, ha förkastat alla former av förströelse.

Trots sin enkla livsföring upphörde aldrig författaren att vara en herreman. I avståndstagandet från lust och komfort finns något av aristokratens förakt för vanliga människors behov av sinnlig njutning. Även om han ogillade livegenskapen hade han inget eget program för omfördelning av jorden. Fattigdom och materiell nöd bland bönderna var knappast hans största problem. Den sociala strukturen på Jasnaja Poljana, med Tolstoj själv som given patriark, förblev i stort sett intakt. Ekon från den gamle romaren gick igen.

*

Kompromisslöst ståndaktiga in i det sista men kraftigt desillusionerade fick alla tre erfara hur tiden var på väg att springa ifrån dem. Väl i graven skulle deras värsta farhågor besannas. Catos utgjutelser över Roms okontrollerade tillväxt visade sig befogade. Under de kommande århundradena mångdubblade staden sin befolkning, med proletarisering, pauperism, inbördeskrig och blodiga statskupper som följd. Alla de fenomen Ydredrotten med fasa emotsåg, urbanisering, demokratisering, upplysning och tekniska genombrott skulle radikalt omforma det svenska samhället årtiondena efter hans död. Under Tolstojs sista år genomgick Ryssland en utveckling diametralt motsatt hans agrarutopiska och pacifistiska visioner. Storskalig industrialisering och kraftig militär upprustning ledde i förlängningen till några av historiens mest bestialiska blodbad, första världskriget, ryska revolutionen och ryska inbördeskriget.

Trots allt är kanske Tolstoj den av dem som bäst motstått tidens tand. Hans kärleksbudskap och ickevåldslära har överlevt både totalitära regimer och vågor av massförintelse. Mahatma Gandhi och Martin Luther King är bara några i mängden av 1900-talets medborgarrätts-, freds- och miljöaktivister som bedyrat sin påverkan av den ryske fridsfursten. Ännu mer är det tack vare sin skönlitterära produktion han satt avtryck för eftervärlden. Genom hans författarskap löper en ström av mild humanism, med djup förståelse för mänskliga ofullkomligheter, komplicerade psykologiska problemställningar och svåra existentiella kriser. Härvidlag har han upprätthållit en aldrig sviktande aktualitet. Denna sida av rysk kultur glöms lätt bort i vår egen tids konflikthärdar.