Skaldinnor i skuggornas rike

Den förlorade generationen kom att bli beteckning på en rad författare och andra kulturarbetare som i allt väsentligt debuterade under 1920-talet. I sitt skapande ville man skildra en värld som trasats sönder såväl av första världskriget som av det framrusande industrisamhället. Kaos, död och förintelse gestaltades i prosa, poesi, måleri och fotografi. Egna erfarenheter av skyttegravstillvaron satte sin prägel på åtskilliga av tidens intellektuella, bland andra J R R Tolkien (1892 – 1973), skaparen av The Lord of the Rings (Sagan om ringen i svensk översättning). Författarens idévärld skildras ingående i John Sjögrens bok Jordens sång. Till skillnad från sina generationskamrater, som i hög grad bejakade och fascinerades av modernitetens upplösningstendenser, blickade Tolkien bakåt, mot en tid när vetenskap, förnuft och teknologi ännu inte rationaliserat bort mystiken, då naturen var besjälad, i intim samklang med människans inre. 

Hos Tolkien blir urskogen – som Ringens brödraskap måste passera på väg mot Domedagsberget – det främsta uttrycket för detta magiska landskap, svårforcerat och skrämmande men också svalkande, tryggt och hoppingivande. Han anknyter till en lång tradition i europeiskt tänkande där skogen ofta tillskrivits mytiska dimensioner. Troll, skogsrån och älvor samsades med vilda djur, fredlösa och andra avfällingar bland grenverken. Även i Nordamerika utvecklades en nära relation till de imponerande trädstammarna. Ett talande exempel är boken Walden, or Life in the Woods, utgiven 1854, av författaren Henry David Thoreau (1817 – 1862). Skriften var en skarp vidräkning med USA:s inträde i maskinåldern, med tilltagande girighet, materialism och militär upprustning. Ensam i en stuga i skogen kunde han odla en alternativ livsstil, byggd på asketism, vegetarianism och pacifism. Thoreau utvecklade en närmast religiös fascination för skogarnas komplexitet, ett mönster som går igen hos åtskilliga av hans litterära efterföljare.

I föreliggande text riktar jag blicken mot en av dessa, poeten Emily Dickinson (1830 – 1886). Hennes liv och gärning finner oavbrutet nya tolkningar, även internationellt. Mitt fokus ligger på en mindre uppmärksammad sida hos skaldinnan, just skogsmetaforikens roll i hennes produktion; eller mer preciserat, några högst personliga reflektioner kring detta tema. Emily Dickinsons dikter har tolkats på svenska i olika omgångar (då dessa citeras nedan står översättararens namn inom parentes). Jag kommer även att göra vissa jämförelser med verk av en nordisk lyriker, som på ovanstående punkt känns starkt besläktad, närmare bestämt finlandssvenskan Edith Södergran (1892 – 1923). Någon direkt påverkan från den förra föreligger dock inte. Hon blev känd i Europa först långt in på det tjugonde århundradet.  

Emily Dickinson var född och uppvuxen i den lilla orten Amherst i Massachusetts. Fadern, Edward Dickinson, var framgångsrik advokat och ledamot i delstatssenaten. Äldste sonen, Austin, utbildade sig också till jurist och kom därefter att arbeta tillsammans med fadern. Modern Emily Norton var en högt respekterad hemmafru, helt i tidens anda. Lavinia, familjens yngsta dotter förblev, precis som Emily, ogift och hemmadotter livet ut. Till hushållet knöts dessutom Susan Huntington, hustru till brodern Austin. En nära själsfrändskap utvecklades efterhand mellan Emily och Susan. Även brorsdottern Martha, 36 år yngre än Emily, blev en hängiven beundrarinna av sin faster. Många år senare gav Martha ut en samling minnen från sin uppväxt kallade Emily Dickinson Face to Face.

I hemmet rådde en patriarkal och aningen småskuren puritanism, typiskt för de nordöstra delarna av USA. Familjen ägde ett imponerande bostadshus, kallat Homestead, beläget längs med huvudgatan i Amherst. En prunkande trädgård omgav boningen. Det kom sedermera att få stor betydelse för Emily Dickinsons skapande. Hon erhöll en gedigen och för sin tid kvalificerad utbildning. Sju år tillbringades på Amherst College, följt av en ettårig vistelse på Mount Holyoke Female Seminary, i South Hadley, knappt 20 kilometer från hemorten. Hon återvände därefter till föräldrahemmet och blev kvar där resten av sitt liv. Diktandet upptog allt mer av hennes tid. Hon samlade sina texter i små häften, så kallade fasciklar, som omsorgsfullt bands ihop med rödvita snören. Även formen var sålunda ett konstverk. Av totalt närmare 1800 dikter kom bara ett fåtal att publiceras under Emilys livstid.

Hon isolerade sig efterhand alltmer och lämnade sällan bostaden. Orsakerna bakom detta kan ha varit flera. Man tror att hon led av nefrit, en kronisk njursjukdom som sakta men säkert bryter ned kroppens funktioner. Bland annat försämrades hennes syn kraftigt. Helt avskuren från omvärlden blev hon förvisso inte. Hon upprätthöll en intensiv brevkorrespondens, framförallt med Thomas Wenthworth Higginson, högt bildad predikant i en unitarisk församling, tillika slaverimotståndare och förkämpe för kvinnans emancipation. Denne anses ha varit hennes främsta mentor. Fyra år efter Emilys död lät Higginson i samråd med Lavinia ge ut hennes samlade verk.

Emily Dickinson var samtida med de stora New Englandsförfattarna Ralph Waldo Emerson, Nathaniel Hawthorne, Henry Wadsworth Longfellow, Harriet Beecher Stowe och Walt Whitman. Hennes favoritlitteratur verkar dock i högre utsträckning ha varit brittisk. Namn som William Shakespeare, Charles Dickens, George Eliot, Elisabeth och Robert Browning samt systrarna Brontë ingick i bagaget. Trots ett något blasfemiskt förhållande till religion och andliga trossatser var hon väl förtrogen med bibelns berättelser och läste hängivet kristna mystiker som Thomas A Kempis och Francis Quarlet.

Medan familjelivet präglades av trygghet och stabilitet var det amerikanska samhället i stort allt annat än harmoniskt. 1845 annekterades Texas av amerikanska trupper, vilket ledde till krig med Mexiko, avslutat år 1848. Samtidigt blev även Kalifornien införlivat i USA. Landhungriga nybyggare vällde nu in västerut, i hård konfrontation med urinvånarna. Även ekonomiskt växte landet så det knakade. Industrialiseringen och järnvägarna omformade landskapet, i synnerhet i nordost. Krav på mänskliga fri- och rättigheter restes. Slaveriet, som var den dominerade arbetsformen på sydstaternas plantager, blev alltmer ifrågasatt. Inrikespolitiskt gick utvecklingen mer och mer mot en våldsam urladdning mellan nord och syd (parallellen till vår egen tid är alltför uppenbar). År 1861 tändes gnistan. Amerikanska inbördeskriget var ett faktum.

Litteraturvetaren Josefin Holmström har i sin studie Emily Dickinson och vulkanerna pekat på ett explosivt element i hennes poesi. Destruktiva krafter som plötsligt väller upp finns beskrivet i flera dikter, enligt Josefin Holmström som kommentar till det inbördeskrig som var på väg. Vulkanbilden har dock en vidare innebörd än så. Dåtidens amerikanska medelklass fascinerades av det fjärran Italien med sitt antika arv, sin enandeprocess och sina katedraler, en vurm som delades av Emily. Berättelsen om det pyrande Vesuvius blev därmed ett återkommande tema. Vulkanen ger dessutom en föreställning om hennes egen instängdhet (frivillig eller ofrivillig) i en värld där saknad efter något outtalat då och då blir tydlig, väl illustrerat nedan.

Var gång det talas om rymning vaknar min ande brydd    
intar med ökat pulsslag en flyendes attityd
var gång jag hör om fängsel rivna av kämpande män
skakar jag barnsligt mitt galler och misslyckas igen
(Sven Christer Swahn)

Kanske är det drömmen om att ett annat liv, som stundtals glimtar till, eller möjligen hennes egen oförlösta skaparkraft man kan läsa in i texten. Stundtals tvinnas melankoli och förtröstan in i varandra.

Röd är morgonens låga och middagens blå
den gyllne ska sjunka mot kvällen och ingenting återstå
men mil av gnistor tänder på nytt en slocknad värld
i silver glänser vidden som aldrig blir förtärd
(Erik Blomberg)

I stycket erinrar jag mig Emily sittande på en gungstol i skymningen på altanen till sitt hem. Friska havsvindar viner in från Atlanten, hon blickar ut mot New Englands sädesfält och gröna kullar. Solen sänker sig långsamt bortom de blånande bergen och ännu oexploaterade markerna i väster. Texten förmedlar initialt förgänglighet, men när stjärnorna tänts en insikt om att något alltid består. Fjärrskådandet antyder ett återkommande drag hos författarinnan, känslan av främlingskap i och behov av distans till den mänskliga kulturen. Ofta leder det till identifikation med naturens egna varelser.

Ett ljumt hav flöt runt omkring huset, ett hav av sommarluft
Det höjde och sänkte ett magiskt skepp som seglade utan förnuft
Ty kaptenen var en fjäril, vid rodret stod ett bi
och hela universum fanns för dem att segla i
(Ellen Löfmarck)

Här ges en ögonblicksbild, förmodligen tillkommen en het dag då Emily insuper trädgårdens alla intryck och låter fantasin få fritt spelrum. Tid och rum upplöses och flyter samman med djurens värld. Tanken går osökt till brittiska barnboksförfattare som Lewis Carrol och Beatrix Potter eller för den delen 1960-talets psykedeliska rocklyrik. Liknande associationer kan göras i en strof som denna.

Bin är inte rädda för mig. Jag känner fjärilen
I skogen tar dess vackra folk emot mig vänligt än
Bäckar skrattar när jag kommer, vindar leker vilt;
Varför finns då för min syn ett silverdis så milt?
(Lars Inge Nilsson)

Precis som i föregående förmedlar detta ännu starkare dragningen till djurriket, i detta fall

just skogen. En snarlik tendens uppenbaras också i följande dikt, dock är det dess flora snarare än fauna som står i centrum. Emily iakttar hur naturen är på väg in i vila, vilket leder in i en surrealistisk färgad reflektion.

Ofta är skogen rosa, ofta med bruna blad
Ofta klär höjderna av sig bortom min födelsestad
Ofta visar sig kronor som ögat vant sig vid
Och lika ofta skrevor där trädet haft sin tid
(Sven Christer Swahn)

Skogslandskapet, i en eller annan form, är med andra ord ett återkommande tema i författarinnans verk. Hur såg då detta ut rent konkret i det samtida New England? Redan på 1600-talet hade de första engelska nybyggarna slagit sig ned i kustområdet. En omfattande röjning hade inletts för att ge plats åt permanenta bosättningar och odling. Sakta men säkert tog de öppna ytorna över. Processen intensifierades under 1800-talet. Efterfrågan på timmer ökade drastiskt med befolkningstillväxt, järnvägsbyggen och växande tätorter. Sågverk, pappersmasse- och pappersfabriker bredde ut sig. Skogsbolagens framfart framkallade efter hand protester.

Den tidigare nämnde Henry David Thoreau var en av de mest uttalade kritikerna. I hans indignation förenas en djupgående naturvetenskaplig kunskap med svärmisk kult av trädstammarnas liv. Genom otaliga vandringar i naturen lärde han känna dem utan och innan. Pilar, björkar, vita ekar, vita lönnar och furor finns noggrant beskrivna i hans dokumentation. Almar hotade av nedhuggning såg han som rakryggade medborgare, som i likhet med honom själv vägrade att kompromissa med sina ideal. Thoreau gjorde även banbrytande analyser av hur skogar återhämtar sig efter bränder eller annan mänsklig påverkan. 

Thoreaus hemstad Concord påminde om Emily Dickinsons Amherst. Avståndet mellan de två orterna var ungefär 100 kilometer, med småskalig bebyggelse och åtminstone på ytan fridfull atmosfär, en i allt väsentligt puritansk sinnad befolkning och relativt stort välstånd. Thoreau tillbringade, som sagt, merparten av sin tid i det fria – periodvis närmast avskild från civilisationen – och lärde känna naturen innan och utan. Eremittillvaron fanns på sätt och vis även hos Emily, fast med omvända förtecken. Isolerad innanför hemmets väggar utvecklade hon inte samma omedelbara relation till skogen. Trots det, eller just därför, kunde den vara högst fantasieggande. Dess betydelse som kraftkälla för hennes egen kreativitet framträder i följande strof (jag har här behållit den engelska originaltexten).

I robbed the Woods – the trusting Woods.
The unsuspecting Trees Brought out their Burs and mosses
My fantasy to please
I scanned their trinkets curious – I grasped – I bore away –
What will the solemn Hemlock – what will the Oak tree say?

Orden kan också uppfattas som en djup oro i en tid när kalhyggena mer och mer kom att omforma landskapet, en oro hon i så fall delade med Thoreau. Utan att vara omedelbart självupplevt tycks hennes beskrivningar av skogen då och då ge intrycket av en barriär som hindrade all flykt och drömmar om en annan tillvaro, i andra sammanhang som ett allvarligt hotat element, kanske en bild av hennes egen sårbarhet.

*

22 år efter Emily Dickinsons död 1880 föddes Edith Södergran i Sankt Petersburg, det ryska tsardömets huvudstad. Hon kom att växa upp i den lilla byn Raivola på Karelska näset. Området låg vid den här tiden i storfurstendömet Finland, som var en del Tsarryssland, men med ett visst mått av inre självstyre. Fadern, Matts Södergran, var en driftig mekaniker och lyckades med tiden uppnå en ledande position inom sågverksbranschen. Modern hette Helena Holmroos som ogift. Edith var deras enda gemensamma barn. Sjukdom och död blev tidigt hennes trogna följeslagare. Båda föräldrarna hade haft barn i tidigare äktenskap som avlidit i späd ålder. Fadern gick bort i tuberkulos år 1907 när Edith var 14 år gammal, kort därefter fick hon själv samma diagnos. Sakta men säkert bröts hennes hälsa ned, hon somnade in slutgiltigt i juni 1923, blott 31 år gammal.

Innan dess, närmare bestämt 1902, hann hon påbörja utbildning i en flickklass på den högt skattade Petrischule i Sankt Petersburg. Som framgår av namnet var skolan tyskspråkig, eleverna lärde sig även ryska, franska och engelska. Däremot undervisades inte på hennes modersmål svenska eller på finska. Lärarkåren betraktades som högst kompetent och mångsidig med starka intressen för konst, musik och litteratur.  Efter sju år avslutades utbildningen normalt med studentexamen. Av allt att döma var Edith en begåvad och framstående elev, djupt engagerad i undervisningen. Under ferierna återvände hon till Raivola där de första impulserna till egen poesi började ta form.

Efter faderns död 1907 följde katastroferna på varandra. Familjens ekonomi försämrades. Ediths insjuknande året därpå gjorde inte saken bättre. Hon tvingades avbryta sin utbildning. Efter att ha vistats på vårdhem i Helsingfors kom hon så småningom till ett sanatorium i Davos i Schweiz (miljön har fått sin mest fullödiga beskrivning i Thomas Manns roman Bergtagen). Behandlingen föreföll initialt lyckad. 1914 kunde hon återvända till Finland tillsammans med sin mor Helena och förberedde sig nu att fullborda studentexamen som privatist. Planerna gick dock om intet, lungsoten kom tillbaka. Hennes hälsotillstånd försämrades åter. Hon kom nu – med korta avbrott – att tillbringa resten av sitt liv i Raivola.

Politiskt och socialt var utvecklingen i Finland minst sagt turbulent. Under 1890-talet väcktes tanken inom tsarregimen att russifiera landet. Ryska upphöjdes till officiellt ämbetsspråk. Den finska lantdagens befogenheter inskränktes. Reformerna väckte ont blod och ledde till att den ryske generalguvernören Nikolaj Ivanovitj Bobrikov mördades i ett attentat år 1904. Året därpå skakades hela tsardömet av svåra kravaller, upplopp och strejker. Revolution stod för dörren. Oron spred sig även till Finland. Tanken på total finländsk separation hade väckts. Första världskrigets utbrott följt av februari- respektive oktoberrevolutionerna innebar en kraftig försvagning av det ryska imperiet.

I december 1917 kunde Finland utropa sin självständighet, för att strax därefter uppleva hur nationen slets sönder i ett blodigt inbördeskrig. Striden fördes mellan en kapitalägande borgar- och bondeklass, även kallad de vita, å ena sidan och en radikaliserad arbetar- och torparklass å den andra, de röda. I maj 1918 stod de vita som segrare. Brutala repressalier följde på motståndarsidans anhängare. Någon entydig uppfattning om Ediths politiska ställningstaganden finns inte i forskningen. Litterära kontakter med det radikala avantgardet i Finland och Ryssland, liksom hennes tro på kvinnlig frigörelse ledde möjligen till att hon i ungdomen hyste vänstersympatier. Bolsjevikernas maktövertagande (alldeles innan Finlands frigörelse) innebar att familjens redan krympta kapital konfiskerades. Armod följde, det kan ha ändrat hennes ståndpunkt.

Det var sålunda mot bakgrund av en högst omvälvande samtid Edith Södergrans dikter tillkom. Hennes tidigaste alster var en poesisamling kallad Vaxdukshäftet, till stor del tillkomna alldeles innan hon insjuknade. Hösten 1916 skedde hennes egentliga debut. Då publicerades en volym kallad just Dikter. December 1918 utgavs hennes andra samling Septemberlyran. Året därpå började hon brevväxla med författarkollegan Hagar Olsson, en person med stort inflytande på finländskt kulturliv under åtskilliga decennier.  Uppmuntrad och inspirerad av sin ”andliga syster” utkom Edith med diktverket Rosenaltaret våren 1919. De följdes upp av essäsamlingen Brokiga iakttagelser och ännu en diktsamling kallad Framtidens skugga. Därefter tystnade hon som poet. Inspirerad av vännen Elmer Diktonius inledde hon ett samarbete med kulturtidskriften Ultra innan sjukdomen bröt ned henne slutgiltigt. 1925 utkom samlingen Landet som icke är postumt, på initiativ av Hagar Olsson.

Ediths verk brukar grovt räknat indelas i tre olika faser där Friedrich Nietzsches övermänniskoideal tidigt dominerade för att senare ersättas med Rudolf Steiners antroposofiska tankar. Mot slutet av sitt liv övergick de mer och mer till en kristet färgad försoningslära. Hennes dikter har översatts till närmare 40 språk och därmed fått ett internationellt genombrott, förvisso inte av samma format som Emily Dickinsons. Forskningen om hennes liv och verk är i allt väsentligt begränsad till Sverige och Finland. Ernst Brunner som skrivit en avhandling om Edith Södergran (Till fots genom solsystemen) ser henne som expressionismens främsta pionjär inom både finlandssvensk och svensk lyrik. Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Gunnar Ekelöf och Karin Boye är bara några namn som inspirerats av henne. Hon anses även vara den enda poet som utövat ett betydande inflytande på finskspråkig modernistisk diktkonst.

Ediths poesi är att betrakta som på en gång lättillgänglig och djupt mångtydig. Ofta får konkreta observationer av verkligheten illustrera hennes skiftande sinnestillstånd, från livsbejakande eufori till djupaste förtvivlan eller förtröstan på en verklighet hinsides. Inte utan en viss ironi låter hon gärna högstämda naturskildringar vändas i en prosaisk avslutning.

När natten kommer står jag på trappan och lyssnar,
Stjärnorna svärma i trädgården och jag står i mörkret
Hör, en stjärna föll med en klang, gå icke ut i gräset med bara fötter:
min trädgård är full av skärvor.

Mycket kan sägas om detta drag. I det följande kommer jag dock att fokusera på skogsbilderna i skaldinnans poesi. Redan namnet Södergran ger – som av en händelse – associationer till hennes hemvist, beläget mitt i södra Finlands täta barrträdsbälte. Faderns arbete inom sågverksnäringen gör kopplingen ännu tydligare. I vad mån detta satt spår i hennes skapande är oklart. Hursomhelst är motivet högst frekvent. Dikten Skogssjön är ett exempel. Här ges en bildav lågmäld och meditativ ensamhet. Träden vid strandkanten är de verkliga subjekten. Diskret och finstämt delar de med sig av sin rikedom för den som är mottaglig.

Jag var allena på solig strand vid skogens blekblå sjö,
På himlen flöt ett enda moln och på vattnet en enda ö
Den mogna sommarens sötma dröp i pärlor från varje träd
Och i mitt öppnade hjärta rann en liten droppe ned.

I Skogens ljusa dotter beskrivs hur granar, tallar, enar och blommor slår ut i extatisk livsbejakelse över sommarens ankomst, som en naturens egen bröllopsfest. ”Då fällde skogarna sina frön i människors hjärtan, de glimmande sjöarna summo i deras ögon och de vita fjärilarna fladdrade oupphörligen förbi.” Vid vissa tillfällen kan den vara vacker och inbjudande men samtidigt förvirrande. I ett poem benämnt De stora skogarna skriver hon ”I de stora skogarna gick jag länge vilse, jag sökte sagorna, min barndom hört…I min älsklings trädgård gick jag icke vilse, där satt den glada göken min längtan följt”. Det hemtama är det som ger harmoni och välbehag. Vid andra tillfällen är skogen inte bara förföriskt lockande utan tvärtom fylld av mörker, nedgång och utslocknande som i följande rader ur Skogsdunkel.

I den svårmodiga skogen bor en sjuk gud.
I den dunkla skogen äro blommorna så bleka och fåglarna så skygga.
Varför är vinden full av varnade viskningar och vägen mörk av dystra aningar?
I skuggan ligger den sjuke guden och drömmer elaka drömmar…”

Mot slutet av sitt liv kom hon att mer och mer förlika sig med sitt öde. Det framgår bland annat i Hemkomst där hon resignerat men hoppfullt skriver om sina mest välbekanta naturfenomen vilket ger mod att uthärda sorg och lidande.

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
Och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset. Nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
Mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

*

Parallellerna mellan Emily Dickinson och den finländska skaldinnan är uppenbara. Båda var födda och uppvuxna i den övre medelklassen, erhöll utbildning i ansedda flickskolor, fick tidigt erfara hur sviktande hälsa bröt ned deras liv, förvisso under mer dramatiska former hos den senare. New England och Karelska näset uppvisar dessutom påtagliga geografiska likheter, med stor variation av olika trädslag, sjöar, porlande bäckar och välvårdat kulturlandskap sida vid sida med ren vildmark. Ediths bostad i Raivola, en herrgårdsliknande tvåvåningsvilla, för tankarna till Emilys Homestead. Båda tillbringade merparten av sin tid i lantliga idyller, med bruset från närbelägna storstäder som energigivande impuls. För Emily Dickinson var Boston med anrikt universitet, flöde av immigranter, dynamiskt kulturliv och progressiva tankegångar vad Sankt Petersburg var för Edith Södergran, en multietnisk och expansiv metropol, sjudande av skaparkraft bland politiska aktivister, poeter och bildkonstnärer.

Ytterligare ett drag Edith Södergran delar med sin amerikanska kollega är det egna hemmet och trädgården som återkommande referenspunkt. De iakttar livet utanför husknuten, årstidernas växlingar, djurlivet med dess stundtals obevekliga kamp för tillvaron, vindens vinande, fåglars flykt eller suset från en avlägsen havsstrand. Landskapet målas som en mosaik där skogen är en beståndsdel vid sidan om bland annat stjärnorna, molnen och bergen. Trots alla likheter i skogsbilderna ges de en mer inträngande, närmast organisk gestaltning hos Edith Södergran. Som läsare känner man doften av tallbarr, kåda och fuktig mossa bland ångande kärr, blanka tjärnar, slippriga stenar, blåbärsris och snåriga stigar. Här återfinns banden till 1800-talets europeiska kulturarv men också till nordisk folktro, som inte har någon direkt motsvarighet i USA.

Upplevelsen av inbördeskrig med svåra trauman hos den egna befolkningen är ännu en gemensam nämnare. Sannolikt fick Emily Dickinson erfara hur manliga grannar, vänner och bekanta stupade, skadades eller rapporterades saknade, om än på avstånd från det trygga Massachusetts.  För Edith Södergran var kriget mer påtagligt. Striderna mellan vita och röda fördes även på Karelska näset, inte långt från Raivola. Sargade människor i en sargad natur blev skaldinnans verklighet de sista åren. Perioden sammanföll på ett olyckligt sätt med hennes eget accelererande sjukdomsförlopp.

Man påminns också om J R R Tolkien (de var födda samma år). Båda delade – men hanterade på olika sätt – upplevelsen av den gamla världens kollaps. Tolkien skapade som sagt en fantasivärld förlagd till det förflutna (det finska eposet Kalevala var för övrigt en viktig inspirationskälla). Edith var tvärtom framtidsorienterad, gick i bräschen för att bryta ny mark i expressionismens anda. Samtidigt upprätthöll hon förankringen i sin trolska hembygd. Hagar Olsson beskrev sin väninna som om hon ännu inte hade ”skilt ut sig ur den töckenhöljda värld, där sagorna och de mytiska naturföreställningarna har sitt ursprung och som i svävande slöjor alltjämt tycks omge människan.” Om skogens drottning – den gåtfulla huldran – någonsin existerat är hennes namn Edith Södergran.