Skaldinnor i skuggornas rike

Den förlorade generationen kom att bli beteckning på en rad författare och andra kulturarbetare som i allt väsentligt debuterade under 1920-talet. I sitt skapande ville man skildra en värld som trasats sönder såväl av första världskriget som av det framrusande industrisamhället. Kaos, död och förintelse gestaltades i prosa, poesi, måleri och fotografi. Egna erfarenheter av skyttegravstillvaron satte sin prägel på åtskilliga av tidens intellektuella, bland andra J R R Tolkien (1892 – 1973), skaparen av The Lord of the Rings (Sagan om ringen i svensk översättning). Författarens idévärld skildras ingående i John Sjögrens bok Jordens sång. Till skillnad från sina generationskamrater, som i hög grad bejakade och fascinerades av modernitetens upplösningstendenser, blickade Tolkien bakåt, mot en tid när vetenskap, förnuft och teknologi ännu inte rationaliserat bort mystiken, då naturen var besjälad, i intim samklang med människans inre. 

Hos Tolkien blir urskogen – som Ringens brödraskap måste passera på väg mot Domedagsberget – det främsta uttrycket för detta magiska landskap, svårforcerat och skrämmande men också svalkande, tryggt och hoppingivande. Han anknyter till en lång tradition i europeiskt tänkande där skogen ofta tillskrivits mytiska dimensioner. Troll, skogsrån och älvor samsades med vilda djur, fredlösa och andra avfällingar bland grenverken. Även i Nordamerika utvecklades en nära relation till de imponerande trädstammarna. Ett talande exempel är boken Walden, or Life in the Woods, utgiven 1854, av författaren Henry David Thoreau (1817 – 1862). Skriften var en skarp vidräkning med USA:s inträde i maskinåldern, med tilltagande girighet, materialism och militär upprustning. Ensam i en stuga i skogen kunde han odla en alternativ livsstil, byggd på asketism, vegetarianism och pacifism. Thoreau utvecklade en närmast religiös fascination för skogarnas komplexitet, ett mönster som går igen hos åtskilliga av hans litterära efterföljare.

I föreliggande text riktar jag blicken mot en av dessa, poeten Emily Dickinson (1830 – 1886). Hennes liv och gärning finner oavbrutet nya tolkningar, även internationellt. Mitt fokus ligger på en mindre uppmärksammad sida hos skaldinnan, just skogsmetaforikens roll i hennes produktion; eller mer preciserat, några högst personliga reflektioner kring detta tema. Emily Dickinsons dikter har tolkats på svenska i olika omgångar (då dessa citeras nedan står översättararens namn inom parentes). Jag kommer även att göra vissa jämförelser med verk av en nordisk lyriker, som på ovanstående punkt känns starkt besläktad, närmare bestämt finlandssvenskan Edith Södergran (1892 – 1923). Någon direkt påverkan från den förra föreligger dock inte. Hon blev känd i Europa först långt in på det tjugonde århundradet.  

Emily Dickinson var född och uppvuxen i den lilla orten Amherst i Massachusetts. Fadern, Edward Dickinson, var framgångsrik advokat och ledamot i delstatssenaten. Äldste sonen, Austin, utbildade sig också till jurist och kom därefter att arbeta tillsammans med fadern. Modern Emily Norton var en högt respekterad hemmafru, helt i tidens anda. Lavinia, familjens yngsta dotter förblev, precis som Emily, ogift och hemmadotter livet ut. Till hushållet knöts dessutom Susan Huntington, hustru till brodern Austin. En nära själsfrändskap utvecklades efterhand mellan Emily och Susan. Även brorsdottern Martha, 36 år yngre än Emily, blev en hängiven beundrarinna av sin faster. Många år senare gav Martha ut en samling minnen från sin uppväxt kallade Emily Dickinson Face to Face.

I hemmet rådde en patriarkal och aningen småskuren puritanism, typiskt för de nordöstra delarna av USA. Familjen ägde ett imponerande bostadshus, kallat Homestead, beläget längs med huvudgatan i Amherst. En prunkande trädgård omgav boningen. Det kom sedermera att få stor betydelse för Emily Dickinsons skapande. Hon erhöll en gedigen och för sin tid kvalificerad utbildning. Sju år tillbringades på Amherst College, följt av en ettårig vistelse på Mount Holyoke Female Seminary, i South Hadley, knappt 20 kilometer från hemorten. Hon återvände därefter till föräldrahemmet och blev kvar där resten av sitt liv. Diktandet upptog allt mer av hennes tid. Hon samlade sina texter i små häften, så kallade fasciklar, som omsorgsfullt bands ihop med rödvita snören. Även formen var sålunda ett konstverk. Av totalt närmare 1800 dikter kom bara ett fåtal att publiceras under Emilys livstid.

Hon isolerade sig efterhand alltmer och lämnade sällan bostaden. Orsakerna bakom detta kan ha varit flera. Man tror att hon led av nefrit, en kronisk njursjukdom som sakta men säkert bryter ned kroppens funktioner. Bland annat försämrades hennes syn kraftigt. Helt avskuren från omvärlden blev hon förvisso inte. Hon upprätthöll en intensiv brevkorrespondens, framförallt med Thomas Wenthworth Higginson, högt bildad predikant i en unitarisk församling, tillika slaverimotståndare och förkämpe för kvinnans emancipation. Denne anses ha varit hennes främsta mentor. Fyra år efter Emilys död lät Higginson i samråd med Lavinia ge ut hennes samlade verk.

Emily Dickinson var samtida med de stora New Englandsförfattarna Ralph Waldo Emerson, Nathaniel Hawthorne, Henry Wadsworth Longfellow, Harriet Beecher Stowe och Walt Whitman. Hennes favoritlitteratur verkar dock i högre utsträckning ha varit brittisk. Namn som William Shakespeare, Charles Dickens, George Eliot, Elisabeth och Robert Browning samt systrarna Brontë ingick i bagaget. Trots ett något blasfemiskt förhållande till religion och andliga trossatser var hon väl förtrogen med bibelns berättelser och läste hängivet kristna mystiker som Thomas A Kempis och Francis Quarlet.

Medan familjelivet präglades av trygghet och stabilitet var det amerikanska samhället i stort allt annat än harmoniskt. 1845 annekterades Texas av amerikanska trupper, vilket ledde till krig med Mexiko, avslutat år 1848. Samtidigt blev även Kalifornien införlivat i USA. Landhungriga nybyggare vällde nu in västerut, i hård konfrontation med urinvånarna. Även ekonomiskt växte landet så det knakade. Industrialiseringen och järnvägarna omformade landskapet, i synnerhet i nordost. Krav på mänskliga fri- och rättigheter restes. Slaveriet, som var den dominerade arbetsformen på sydstaternas plantager, blev alltmer ifrågasatt. Inrikespolitiskt gick utvecklingen mer och mer mot en våldsam urladdning mellan nord och syd (parallellen till vår egen tid är alltför uppenbar). År 1861 tändes gnistan. Amerikanska inbördeskriget var ett faktum.

Litteraturvetaren Josefin Holmström har i sin studie Emily Dickinson och vulkanerna pekat på ett explosivt element i hennes poesi. Destruktiva krafter som plötsligt väller upp finns beskrivet i flera dikter, enligt Josefin Holmström som kommentar till det inbördeskrig som var på väg. Vulkanbilden har dock en vidare innebörd än så. Dåtidens amerikanska medelklass fascinerades av det fjärran Italien med sitt antika arv, sin enandeprocess och sina katedraler, en vurm som delades av Emily. Berättelsen om det pyrande Vesuvius blev därmed ett återkommande tema. Vulkanen ger dessutom en föreställning om hennes egen instängdhet (frivillig eller ofrivillig) i en värld där saknad efter något outtalat då och då blir tydlig, väl illustrerat nedan.

Var gång det talas om rymning vaknar min ande brydd    
intar med ökat pulsslag en flyendes attityd
var gång jag hör om fängsel rivna av kämpande män
skakar jag barnsligt mitt galler och misslyckas igen
(Sven Christer Swahn)

Kanske är det drömmen om att ett annat liv, som stundtals glimtar till, eller möjligen hennes egen oförlösta skaparkraft man kan läsa in i texten. Stundtals tvinnas melankoli och förtröstan in i varandra.

Röd är morgonens låga och middagens blå
den gyllne ska sjunka mot kvällen och ingenting återstå
men mil av gnistor tänder på nytt en slocknad värld
i silver glänser vidden som aldrig blir förtärd
(Erik Blomberg)

I stycket erinrar jag mig Emily sittande på en gungstol i skymningen på altanen till sitt hem. Friska havsvindar viner in från Atlanten, hon blickar ut mot New Englands sädesfält och gröna kullar. Solen sänker sig långsamt bortom de blånande bergen och ännu oexploaterade markerna i väster. Texten förmedlar initialt förgänglighet, men när stjärnorna tänts en insikt om att något alltid består. Fjärrskådandet antyder ett återkommande drag hos författarinnan, känslan av främlingskap i och behov av distans till den mänskliga kulturen. Ofta leder det till identifikation med naturens egna varelser.

Ett ljumt hav flöt runt omkring huset, ett hav av sommarluft
Det höjde och sänkte ett magiskt skepp som seglade utan förnuft
Ty kaptenen var en fjäril, vid rodret stod ett bi
och hela universum fanns för dem att segla i
(Ellen Löfmarck)

Här ges en ögonblicksbild, förmodligen tillkommen en het dag då Emily insuper trädgårdens alla intryck och låter fantasin få fritt spelrum. Tid och rum upplöses och flyter samman med djurens värld. Tanken går osökt till brittiska barnboksförfattare som Lewis Carrol och Beatrix Potter eller för den delen 1960-talets psykedeliska rocklyrik. Liknande associationer kan göras i en strof som denna.

Bin är inte rädda för mig. Jag känner fjärilen
I skogen tar dess vackra folk emot mig vänligt än
Bäckar skrattar när jag kommer, vindar leker vilt;
Varför finns då för min syn ett silverdis så milt?
(Lars Inge Nilsson)

Precis som i föregående förmedlar detta ännu starkare dragningen till djurriket, i detta fall

just skogen. En snarlik tendens uppenbaras också i följande dikt, dock är det dess flora snarare än fauna som står i centrum. Emily iakttar hur naturen är på väg in i vila, vilket leder in i en surrealistisk färgad reflektion.

Ofta är skogen rosa, ofta med bruna blad
Ofta klär höjderna av sig bortom min födelsestad
Ofta visar sig kronor som ögat vant sig vid
Och lika ofta skrevor där trädet haft sin tid
(Sven Christer Swahn)

Skogslandskapet, i en eller annan form, är med andra ord ett återkommande tema i författarinnans verk. Hur såg då detta ut rent konkret i det samtida New England? Redan på 1600-talet hade de första engelska nybyggarna slagit sig ned i kustområdet. En omfattande röjning hade inletts för att ge plats åt permanenta bosättningar och odling. Sakta men säkert tog de öppna ytorna över. Processen intensifierades under 1800-talet. Efterfrågan på timmer ökade drastiskt med befolkningstillväxt, järnvägsbyggen och växande tätorter. Sågverk, pappersmasse- och pappersfabriker bredde ut sig. Skogsbolagens framfart framkallade efter hand protester.

Den tidigare nämnde Henry David Thoreau var en av de mest uttalade kritikerna. I hans indignation förenas en djupgående naturvetenskaplig kunskap med svärmisk kult av trädstammarnas liv. Genom otaliga vandringar i naturen lärde han känna dem utan och innan. Pilar, björkar, vita ekar, vita lönnar och furor finns noggrant beskrivna i hans dokumentation. Almar hotade av nedhuggning såg han som rakryggade medborgare, som i likhet med honom själv vägrade att kompromissa med sina ideal. Thoreau gjorde även banbrytande analyser av hur skogar återhämtar sig efter bränder eller annan mänsklig påverkan. 

Thoreaus hemstad Concord påminde om Emily Dickinsons Amherst. Avståndet mellan de två orterna var ungefär 100 kilometer, med småskalig bebyggelse och åtminstone på ytan fridfull atmosfär, en i allt väsentligt puritansk sinnad befolkning och relativt stort välstånd. Thoreau tillbringade, som sagt, merparten av sin tid i det fria – periodvis närmast avskild från civilisationen – och lärde känna naturen innan och utan. Eremittillvaron fanns på sätt och vis även hos Emily, fast med omvända förtecken. Isolerad innanför hemmets väggar utvecklade hon inte samma omedelbara relation till skogen. Trots det, eller just därför, kunde den vara högst fantasieggande. Dess betydelse som kraftkälla för hennes egen kreativitet framträder i följande strof (jag har här behållit den engelska originaltexten).

I robbed the Woods – the trusting Woods.
The unsuspecting Trees Brought out their Burs and mosses
My fantasy to please
I scanned their trinkets curious – I grasped – I bore away –
What will the solemn Hemlock – what will the Oak tree say?

Orden kan också uppfattas som en djup oro i en tid när kalhyggena mer och mer kom att omforma landskapet, en oro hon i så fall delade med Thoreau. Utan att vara omedelbart självupplevt tycks hennes beskrivningar av skogen då och då ge intrycket av en barriär som hindrade all flykt och drömmar om en annan tillvaro, i andra sammanhang som ett allvarligt hotat element, kanske en bild av hennes egen sårbarhet.

*

22 år efter Emily Dickinsons död 1880 föddes Edith Södergran i Sankt Petersburg, det ryska tsardömets huvudstad. Hon kom att växa upp i den lilla byn Raivola på Karelska näset. Området låg vid den här tiden i storfurstendömet Finland, som var en del Tsarryssland, men med ett visst mått av inre självstyre. Fadern, Matts Södergran, var en driftig mekaniker och lyckades med tiden uppnå en ledande position inom sågverksbranschen. Modern hette Helena Holmroos som ogift. Edith var deras enda gemensamma barn. Sjukdom och död blev tidigt hennes trogna följeslagare. Båda föräldrarna hade haft barn i tidigare äktenskap som avlidit i späd ålder. Fadern gick bort i tuberkulos år 1907 när Edith var 14 år gammal, kort därefter fick hon själv samma diagnos. Sakta men säkert bröts hennes hälsa ned, hon somnade in slutgiltigt i juni 1923, blott 31 år gammal.

Innan dess, närmare bestämt 1902, hann hon påbörja utbildning i en flickklass på den högt skattade Petrischule i Sankt Petersburg. Som framgår av namnet var skolan tyskspråkig, eleverna lärde sig även ryska, franska och engelska. Däremot undervisades inte på hennes modersmål svenska eller på finska. Lärarkåren betraktades som högst kompetent och mångsidig med starka intressen för konst, musik och litteratur.  Efter sju år avslutades utbildningen normalt med studentexamen. Av allt att döma var Edith en begåvad och framstående elev, djupt engagerad i undervisningen. Under ferierna återvände hon till Raivola där de första impulserna till egen poesi började ta form.

Efter faderns död 1907 följde katastroferna på varandra. Familjens ekonomi försämrades. Ediths insjuknande året därpå gjorde inte saken bättre. Hon tvingades avbryta sin utbildning. Efter att ha vistats på vårdhem i Helsingfors kom hon så småningom till ett sanatorium i Davos i Schweiz (miljön har fått sin mest fullödiga beskrivning i Thomas Manns roman Bergtagen). Behandlingen föreföll initialt lyckad. 1914 kunde hon återvända till Finland tillsammans med sin mor Helena och förberedde sig nu att fullborda studentexamen som privatist. Planerna gick dock om intet, lungsoten kom tillbaka. Hennes hälsotillstånd försämrades åter. Hon kom nu – med korta avbrott – att tillbringa resten av sitt liv i Raivola.

Politiskt och socialt var utvecklingen i Finland minst sagt turbulent. Under 1890-talet väcktes tanken inom tsarregimen att russifiera landet. Ryska upphöjdes till officiellt ämbetsspråk. Den finska lantdagens befogenheter inskränktes. Reformerna väckte ont blod och ledde till att den ryske generalguvernören Nikolaj Ivanovitj Bobrikov mördades i ett attentat år 1904. Året därpå skakades hela tsardömet av svåra kravaller, upplopp och strejker. Revolution stod för dörren. Oron spred sig även till Finland. Tanken på total finländsk separation hade väckts. Första världskrigets utbrott följt av februari- respektive oktoberrevolutionerna innebar en kraftig försvagning av det ryska imperiet.

I december 1917 kunde Finland utropa sin självständighet, för att strax därefter uppleva hur nationen slets sönder i ett blodigt inbördeskrig. Striden fördes mellan en kapitalägande borgar- och bondeklass, även kallad de vita, å ena sidan och en radikaliserad arbetar- och torparklass å den andra, de röda. I maj 1918 stod de vita som segrare. Brutala repressalier följde på motståndarsidans anhängare. Någon entydig uppfattning om Ediths politiska ställningstaganden finns inte i forskningen. Litterära kontakter med det radikala avantgardet i Finland och Ryssland, liksom hennes tro på kvinnlig frigörelse ledde möjligen till att hon i ungdomen hyste vänstersympatier. Bolsjevikernas maktövertagande (alldeles innan Finlands frigörelse) innebar att familjens redan krympta kapital konfiskerades. Armod följde, det kan ha ändrat hennes ståndpunkt.

Det var sålunda mot bakgrund av en högst omvälvande samtid Edith Södergrans dikter tillkom. Hennes tidigaste alster var en poesisamling kallad Vaxdukshäftet, till stor del tillkomna alldeles innan hon insjuknade. Hösten 1916 skedde hennes egentliga debut. Då publicerades en volym kallad just Dikter. December 1918 utgavs hennes andra samling Septemberlyran. Året därpå började hon brevväxla med författarkollegan Hagar Olsson, en person med stort inflytande på finländskt kulturliv under åtskilliga decennier.  Uppmuntrad och inspirerad av sin ”andliga syster” utkom Edith med diktverket Rosenaltaret våren 1919. De följdes upp av essäsamlingen Brokiga iakttagelser och ännu en diktsamling kallad Framtidens skugga. Därefter tystnade hon som poet. Inspirerad av vännen Elmer Diktonius inledde hon ett samarbete med kulturtidskriften Ultra innan sjukdomen bröt ned henne slutgiltigt. 1925 utkom samlingen Landet som icke är postumt, på initiativ av Hagar Olsson.

Ediths verk brukar grovt räknat indelas i tre olika faser där Friedrich Nietzsches övermänniskoideal tidigt dominerade för att senare ersättas med Rudolf Steiners antroposofiska tankar. Mot slutet av sitt liv övergick de mer och mer till en kristet färgad försoningslära. Hennes dikter har översatts till närmare 40 språk och därmed fått ett internationellt genombrott, förvisso inte av samma format som Emily Dickinsons. Forskningen om hennes liv och verk är i allt väsentligt begränsad till Sverige och Finland. Ernst Brunner som skrivit en avhandling om Edith Södergran (Till fots genom solsystemen) ser henne som expressionismens främsta pionjär inom både finlandssvensk och svensk lyrik. Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Gunnar Ekelöf och Karin Boye är bara några namn som inspirerats av henne. Hon anses även vara den enda poet som utövat ett betydande inflytande på finskspråkig modernistisk diktkonst.

Ediths poesi är att betrakta som på en gång lättillgänglig och djupt mångtydig. Ofta får konkreta observationer av verkligheten illustrera hennes skiftande sinnestillstånd, från livsbejakande eufori till djupaste förtvivlan eller förtröstan på en verklighet hinsides. Inte utan en viss ironi låter hon gärna högstämda naturskildringar vändas i en prosaisk avslutning.

När natten kommer står jag på trappan och lyssnar,
Stjärnorna svärma i trädgården och jag står i mörkret
Hör, en stjärna föll med en klang, gå icke ut i gräset med bara fötter:
min trädgård är full av skärvor.

Mycket kan sägas om detta drag. I det följande kommer jag dock att fokusera på skogsbilderna i skaldinnans poesi. Redan namnet Södergran ger – som av en händelse – associationer till hennes hemvist, beläget mitt i södra Finlands täta barrträdsbälte. Faderns arbete inom sågverksnäringen gör kopplingen ännu tydligare. I vad mån detta satt spår i hennes skapande är oklart. Hursomhelst är motivet högst frekvent. Dikten Skogssjön är ett exempel. Här ges en bildav lågmäld och meditativ ensamhet. Träden vid strandkanten är de verkliga subjekten. Diskret och finstämt delar de med sig av sin rikedom för den som är mottaglig.

Jag var allena på solig strand vid skogens blekblå sjö,
På himlen flöt ett enda moln och på vattnet en enda ö
Den mogna sommarens sötma dröp i pärlor från varje träd
Och i mitt öppnade hjärta rann en liten droppe ned.

I Skogens ljusa dotter beskrivs hur granar, tallar, enar och blommor slår ut i extatisk livsbejakelse över sommarens ankomst, som en naturens egen bröllopsfest. ”Då fällde skogarna sina frön i människors hjärtan, de glimmande sjöarna summo i deras ögon och de vita fjärilarna fladdrade oupphörligen förbi.” Vid vissa tillfällen kan den vara vacker och inbjudande men samtidigt förvirrande. I ett poem benämnt De stora skogarna skriver hon ”I de stora skogarna gick jag länge vilse, jag sökte sagorna, min barndom hört…I min älsklings trädgård gick jag icke vilse, där satt den glada göken min längtan följt”. Det hemtama är det som ger harmoni och välbehag. Vid andra tillfällen är skogen inte bara förföriskt lockande utan tvärtom fylld av mörker, nedgång och utslocknande som i följande rader ur Skogsdunkel.

I den svårmodiga skogen bor en sjuk gud.
I den dunkla skogen äro blommorna så bleka och fåglarna så skygga.
Varför är vinden full av varnade viskningar och vägen mörk av dystra aningar?
I skuggan ligger den sjuke guden och drömmer elaka drömmar…”

Mot slutet av sitt liv kom hon att mer och mer förlika sig med sitt öde. Det framgår bland annat i Hemkomst där hon resignerat men hoppfullt skriver om sina mest välbekanta naturfenomen vilket ger mod att uthärda sorg och lidande.

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!
Och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.
Mitt huvud jag lutar i gräset. Nu äntligen hemma.
Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:
Mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

*

Parallellerna mellan Emily Dickinson och den finländska skaldinnan är uppenbara. Båda var födda och uppvuxna i den övre medelklassen, erhöll utbildning i ansedda flickskolor, fick tidigt erfara hur sviktande hälsa bröt ned deras liv, förvisso under mer dramatiska former hos den senare. New England och Karelska näset uppvisar dessutom påtagliga geografiska likheter, med stor variation av olika trädslag, sjöar, porlande bäckar och välvårdat kulturlandskap sida vid sida med ren vildmark. Ediths bostad i Raivola, en herrgårdsliknande tvåvåningsvilla, för tankarna till Emilys Homestead. Båda tillbringade merparten av sin tid i lantliga idyller, med bruset från närbelägna storstäder som energigivande impuls. För Emily Dickinson var Boston med anrikt universitet, flöde av immigranter, dynamiskt kulturliv och progressiva tankegångar vad Sankt Petersburg var för Edith Södergran, en multietnisk och expansiv metropol, sjudande av skaparkraft bland politiska aktivister, poeter och bildkonstnärer.

Ytterligare ett drag Edith Södergran delar med sin amerikanska kollega är det egna hemmet och trädgården som återkommande referenspunkt. De iakttar livet utanför husknuten, årstidernas växlingar, djurlivet med dess stundtals obevekliga kamp för tillvaron, vindens vinande, fåglars flykt eller suset från en avlägsen havsstrand. Landskapet målas som en mosaik där skogen är en beståndsdel vid sidan om bland annat stjärnorna, molnen och bergen. Trots alla likheter i skogsbilderna ges de en mer inträngande, närmast organisk gestaltning hos Edith Södergran. Som läsare känner man doften av tallbarr, kåda och fuktig mossa bland ångande kärr, blanka tjärnar, slippriga stenar, blåbärsris och snåriga stigar. Här återfinns banden till 1800-talets europeiska kulturarv men också till nordisk folktro, som inte har någon direkt motsvarighet i USA.

Upplevelsen av inbördeskrig med svåra trauman hos den egna befolkningen är ännu en gemensam nämnare. Sannolikt fick Emily Dickinson erfara hur manliga grannar, vänner och bekanta stupade, skadades eller rapporterades saknade, om än på avstånd från det trygga Massachusetts.  För Edith Södergran var kriget mer påtagligt. Striderna mellan vita och röda fördes även på Karelska näset, inte långt från Raivola. Sargade människor i en sargad natur blev skaldinnans verklighet de sista åren. Perioden sammanföll på ett olyckligt sätt med hennes eget accelererande sjukdomsförlopp.

Man påminns också om J R R Tolkien (de var födda samma år). Båda delade – men hanterade på olika sätt – upplevelsen av den gamla världens kollaps. Tolkien skapade som sagt en fantasivärld förlagd till det förflutna (det finska eposet Kalevala var för övrigt en viktig inspirationskälla). Edith var tvärtom framtidsorienterad, gick i bräschen för att bryta ny mark i expressionismens anda. Samtidigt upprätthöll hon förankringen i sin trolska hembygd. Hagar Olsson beskrev sin väninna som om hon ännu inte hade ”skilt ut sig ur den töckenhöljda värld, där sagorna och de mytiska naturföreställningarna har sitt ursprung och som i svävande slöjor alltjämt tycks omge människan.” Om skogens drottning – den gåtfulla huldran – någonsin existerat är hennes namn Edith Södergran.

Om litterära farleder medströms och motströms

Vad än du mist, vad än du led —
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna som strömma.

Som i en dröm du ser ditt själv —
en bild som vattnet bryter —
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.
(Nikolaus Lenau, På floden,1844)

Hundraårsflöden: Översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa är namnet på en avhandling framlagd vid Umeå universitet våren 2023. I detta verk problematiserar litteraturvetaren Malin Löf Nyqvist hur olika översvämningsscenarier gestaltas i det tidiga tjugohundratalets skönlitteratur. Romaner av författarna Mikael Niemi, Conny Palmqvist, Nils Håkansson och Mats Söderlund står i centrum för hennes läsning. Samtliga skildrar de en nära eller mer avlägsen framtid där delar av vårt land lagts under vatten och ytterligt hårda livsvillkor råder. Genren som sådan med brett internationellt genomslag brukar gå under beteckningen klimatfiktion. Kopplingen till vår tids stora överlevnadsfrågor framgår med all önskvärd tydlighet. Inte oväntat finns tydliga referenser till den bibliska myten om syndafloden och andra snarlika berättelser från antiken eller senare. År 1995 kom Hollywoodproduktionen Waterworld som en dystopisk påminnelse om av vad som kunde ske när polerna smält och förvandlat jordklotet till praktiskt taget en enda ocean. Från detta århundrade påminns man bland annat om tsunamin i Indiska oceanen år 2004.

Vattnets nyckfullhet och oförutsägbarhet, mot vilket alla mänskliga motstrategier tycks meningslösa dyker även upp i en annan närbesläktad genre, närmare bestämt den om flodfärder, ett högst välbekant tema inom världslitteraturen. I det följande gör jag en analys av ett verk med särskilt fokus på flödets symbolik och inverkan på berättelsens utformning.  Sitt stora genombrott kom det att få när det filmatiserades under titeln Deliverance eller Den sista färden i svensk översättning, med premiär år 1972. Dock utgår jag från den skrivna förlagan av författaren James Dickey, utgiven som roman två år tidigare. I boken ges en mer utförlig beskrivning av såväl miljön och naturen långt uppe i Appalachernas vildmark som av huvudpersonerna, deras bakgrund och motiv bakom att riskera livet i bräckliga farkoster. Därefter blickar jag ut mot och relaterar berättelsen till två andra romaner, med delvis likartad problematik, närmare bestämt Joseph Conrads Mörkrets Hjärta (1902) samt Mark Twains Huckleberry Finns äventyr (1884). I likhet med Den sista färden har Conrads arbete blivit mest uppmärksammad som film – förvisso kraftigt omarbetad – med namnet Apocalypse Now (1979). Precis som föregående är det emellertid Conrads originaltext som avses. Det samma gäller Huckleberry Finns äventyr, om man så vill själva urkällan för senare tiders flodskildringar.

Resa mot avgrunden

Handlingen i Den sista färden tar sin början i en större stad – sannolikt Atlanta – i delstaten Georgia. Fyra vänner, Bobby, Drew, Lewis och Ed (den senare bokens berättarjag) sitter på en bar och tar några öl. Lewis försöker entusiastiskt övertyga de övriga att följa med honom på en våghalsig kanotfärd längs den fiktiva floden Cahulawassee river. Inte utan viss tvekan går de till slut med på hans förslag. Alla fyra är medelålders män ur medelklassen, med hyfsat framgångsrika yrkeskarriärer och välfungerande familjeliv. De lämnar nu allt bakom sig för att – som de tror – under en vederkvickande helg bryta sig loss ur en stillasittande skrivbordstillvaro.

Med bil anländer de till en liten ort där kanoterna ska sjösättas. Den från filmen välkända ”banjoduellen” finns med även i boken. Drew spelar ett stycke med gitarr för att responderas på banjo av en inavlad pojke på en träterrass. Så småningom påbörjas paddlingen. Vid ett tillfälle lägger Ed och Bobby till vid en strand. De möts av två ruggiga bergsbor, hotfulla, misstänksamma och dessutom beväpnade. Ed binds vid ett träd och tvingas bevittna hur hans vän Bobby utsätts för en homosexuell våldtäkt av en av de främmande männen. På avstånd bevittnar Lewis vad som sker. I smyg lyckas han genomborra våldtäktsmannen med pil från sin medhavda båge. Dennes kumpan försvinner blixtsnabbt in i skogen.

Det som var tänkt som trivsam helgförströelse har övergått i sin absoluta motsats. Efter att ha grävt ned den döde i jorden fortsätter färden förbi ett parti med svåra forsar. Samtliga kastas överbord. Väl i land upptäcker de att Drew omkommit. En närmare besiktning av hans kropp visar att han dödats av ett gevärsskott. Kanotisterna inser att den överlevande bergsbon lagt sig i bakhåll och tänker pricka dem samtliga. Lewis, ledargestalten, har slagit sönder lårbenet i forsen och är också satt ur spel. Gruppen tycks plötsligt ha två övermäktiga fiender, floden och en hämndlysten jägare. Ed tvingas ta sig upp för en klippa i avsikt att eliminera sin motståndare. Uppkrupen i ett träd får han fritt skottfält med pilbågen och skjuter ihjäl mannen. Ytterligare två kroppar måste nu begravas. När detta fullbordats lyckas de ta sig fram till bebyggda trakter.

I polisförhör har återvändarna enats om en uppdiktad version om vad som egentligen hänt. Drew, hävdar de, har uppenbarligen spolats bort när de kantrat. Några bergsbor har de heller aldrig stött på. Draggningar och noggranna eftersökningar ger som väntat inga resultat. Svårt medtagna och traumatiserade kan de till sist återvända hem. Ed måste ta sig samman och lämna Drews fru, mrs Ballinger, beskedet om hennes mans död. Änkan reagerar som väntat med bestörtning, bitterhet och anklagelser. Någon enkel väg till bearbetning står inte till buds.  Alla samvetskval, svåra minnen och rädslan att försäga sig måste de tre vännerna bära inom sig så länge de lever. Lewis, initiativtagare och ytterst ansvarig för projektet, drar sig undan och håller låg profil. Bobby och hans fru lämnar staden för gott.

Ed, Drew och Bobby kan sägas vara typiska urbana amerikaner, utan djupare eftertanke åtnjutande konsumtionssamhällets komfort och trygghet. Lewis däremot avviker. I sitt hem har han låtit bygga ett skyddsrum, fyllt med konserver och andra förnödenheter. Med modernt språkbruk skulle han kunna betecknas som en ”preppare”. Fenomenet i sig fanns redan i 1960-talets USA. Han håller sin kropp i topptrim med bland annat tyngdlyftning och fysiskt krävande utomhusaktiviteter. Han behärskar bågskytte till fulländning och använder ibland sitt vapen för att nedlägga vilda djur. Dock anar man att det knappast är oron för den stora apokalypsen som är drivkraft, snarare en längtan efter att den en dag ska inträda. Lewis är en vildmarksromantiker av socialdarwinistiskt snitt. När civilisationen brutit samman kommer bara de mest lämpade att överleva, till vilka han givetvis räknar sig själv. Trots en vida större erfarenhet av naturliv än sina vänner brister han i sitt omdöme när han ignorerar riskerna med kanotfärden. Faror är till för att utmanas och övervinnas.  

Redan inledningsvis görs undergångstemat tydligt. Vattendraget forsfararna vill betvinga ska inom kort dämmas upp. Befolkningen i floddalarna kommer att tvångsevakueras och deras bosättningar utplånas. Domedagen är nära. En sista gång vill de fyra stadsborna uppleva floden genuin och orörd. Temat som sådant går igen i olika länder och tidsepoker. Ryssen Valentin Rasputins roman Avsked från Matiora (1979) skildrar invånarna på en ö i en flod i Sibirien, som även de lever i den yttersta tiden. Makthavarna har beslutat att reglera floden. Ön ska – i framstegets och modernitetens namn – läggas under vatten och en uråldrig, säregen kultur dränkas. Boken ledde, inte oväntat, till censuringripande av sovjetiska myndigheter. Likheter finns också med regissören Lars Molins TV-serie Tre kärlekar (1989) om en småbrukarfamilj i Norrland under 1940 och 50-talen, i skuggan av ett planerat kraftverksbygge.  Till skillnad från vad som avhandlas hos Malin Löf Nyqvist är det i ovanstående frågan om avsiktligt framkallade vattenhöjningar.

Dickeys verk har, om inte skapat, onekligen stärkt och gett spridning åt schablonen om inskränkta sydstatsbor i isolerade avkrokar. Typiska företeelser förknippade med dessa, såsom fattigdom, degeneration och främlingsfientlighet har sin givna plats i handlingen. Inom populärfiktionen, inte minst i otaliga filmer och TV-serier beskrivs gärna så kallade rednecks eller hillbillies med skräckblandad förtjusning. Det bör understrykas att de också kan ses somoffer för en blind och obeveklig strukturomvandling, där tidigare lönsamma gruv- och fabriksdistrikt lämnats vind för våg. Frågan har fått förnyad aktualitet när man i nyhetsrapportering och samhällsdebatt velat diskutera grogrunden för Donald Trumps och i vidare mening högerpopulistiska strömningars popularitet, fenomen som ingalunda är begränsade till bara USA.

Förnuftets haveri

Vad kan då sägas om Mörkrets hjärta av Joseph Conrad? Få 1900-talsverk har förmodligen varit föremål för lika många tolkningar och litteraturvetenskapliga analyser som detta.  Huruvida Dickey rönt – om uttrycket tillåts – inflytande från Conrads lilla mästerverk är mig inte bekant. Som ska framgå är parallellerna hur som helst uppenbara. Mörkrets hjärta utkom som sagt år 1902. Den byggde på författarens egna resor på Kongofloden några år tidigare. Territoriet styrdes vid denna tid som ett privatföretag av den belgiske konungen Leopold II.  Stora tillgångar på elfenben och gummi genererade fabulösa rikedomar. Den infödda befolkningen utsattes för omänsklig behandling och utgjorde i praktiken slavarbetare vid plantagerna. Miljontals människor fick sätta livet till i en exploatering utan motstycke i afrikansk kolonialhistoria. Efterhand växte internationella protester fram mot Leopolds politik. År 1908 tvingades han överlämna bolaget till den belgiska staten.

Mörkrets hjärta inleds med en båtfärd på Themsen där en av passagerarna, Charles Marlow, berättar om sin tid som skeppare på en flod i ett tropiskt land. Han har då arbetat för ett bolag som noterat att märkliga saker, dock inte närmare preciserat hur, börjat ske på vad som kallas den övre stationen, ett handelscentrum beläget långt inne i djungeln. Lönsamma leveranser av elfenben riskerar att upphöra om inte mysteriet löses. Man misstänker att allt inte står rätt till med den lokale platschefen, Kurtz. Marlows uppgift blir att ta sig fram till stationen för att få klarhet i vad som hänt. Färden med ångbåt blir en tripp in i ett värmedallrande hallucinatoriskt tillstånd där gränserna mellan verklighet och dröm alltmer suddas ut. Floden är mörk, grumlig och svårnavigerad. Den täta vegetationen längs stränderna gömmer många faror. Då och då går fientliga, spjutbeväpnade varelser till attack.

Marlow och hans besättning når slutligen fram till den övre stationen. Vägen till högkvarteret är kantad med höga pålar varpå avhuggna människohuvuden är fästade. Ett barbari värre än de någonsin kunnat föreställa sig avslöjas. Det framkommer att Kurtz brutit med omvärlden och upphöjt sig själv till någon slags lokal stamhövding. Med hjälp av en grupp infödda upprätthåller han ett terrorvälde. Magiska riter, våld och övergrepp ingår i maktutövningen. Marlow förmår honom trots allt att följa med tillbaka till civilisationen. Psykiskt och fysiskt nedbruten kliver Kurtz motvilligt ombord på ångaren, men avlider under resans gång. Stationen lämnas åt sitt öde.

Romanen läses ofta med Conrads eget liv som förförståelse. Vattnet de reser på nämns aldrig vid namn, men det är uppenbart att det är Kongofloden som avses. Författarens egna erfarenheter som flodbåtskapten på samma rutt är nära nog identiska med Marlows. Conrad var dessutom en av de ledande kritikerna av kung Leopolds vanstyre. Vad man bevittnar är helt enkelt konsekvenserna av en systematisk utplundring av den afrikanska kontinenten, där såväl kolonisatörer som infödda brutaliserats bortom alla gränser. Inte heller Kurtz låter sig fångas i enkla termer. Hans efterlämnade dokument visar upp en komplex och dunkel personlighet, förvisso med karismatiska egenskaper, men långt ifrån någon entydig härskarnatur. I grunden bräcklig och ångestfylld har omgivningens extrema villkor drivit honom in i galenskap.  

Kolonialtemat från Kongo känns igen också I den sista färden om kanotfararnas tur nedför Cahulawassee river. I båda fallen kan man tala om clash of civilizations. Amerikanska utmarker har, som sagt, ända sedan pionjärtiden varit föremål för vad som kan kallas inre kolonisation, där värdefulla marker med naturresurser exploaterats, för att så småningom överges. Besökare utifrån, vad deras ärenden än må vara, ses som inkräktare och fiender och möts om så krävs med väpnat motstånd. Centrum-periferikonflikten återfinns såväl globalt, –mellan I- och Uland – som inom nationalstatens ramar.

Ett berättartekniskt grepp vanligt i modernistisk litteratur är det som kallas stream of consciousness, ibland benämnt ”inre monolog” på svenska. Händelseförloppet i ett verk beskrivs genom en enskild persons sinnesförnimmelser och minnen. Hos Dickey är det Ed som är berättarjag. Hans egna intryck av äventyret för handlingen framåt. Kanotfärdens allt mer surrealistiska karaktär aktiverar djupt liggande överlevnadsinstinkter. Likt vattnets strömmar skapas ständigt nya associationer där slutmålet tycks högst oklart. Ed liksom Marlow tvingas under ytan såväl bokstavligt som metaforiskt; ned i själslivets djupaste skrymslen, en process som i grunden förändrar dem båda.

Det gemensamma flödet

Från Kongo återvänder vi till USA, inte långt från de trakter som skildrats i Den sista färden. Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain är berättelsen om två personers flykt längs med Mississippifloden. Handlingen tilldrar sig 10, 15 år innan amerikanska inbördeskrigets utbrott, Mark Twains egen barndomstid. Huvudpersonen Huck, 14 år gammal, har vuxit upp under miserabla förhållanden med en alkoholiserad far i delstaten Missouri. Som en följd därav har han skilts från denne och blivit – vad man kan kalla – fosterhemsplacerad hos den välsituerade änkan mrs Douglas och hennes syster miss Watson. Huck får börja i skolan och lära sig läsa och skriva, men vantrivs i sin nya miljö. Han värjer sig mot alla försök att göra honom till en respektabel och välanpassad medborgare.

En dag rövar hans far bort honom och tar honom med till sin stuga. Dock blir tillvaron hos den alltmer nedsupne och våldsbenägne fadern outhärdlig. Huck lämnar hemmet och hittar ett gömställe på en ö mitt i den stora floden. Där stöter han på Jim, miss Watsons svarte slav, som beslutat att rymma efter att han nåtts av ryktet att hans ägarinna vill sälja honom. Det omaka paret tvingas lämna ön efter att vattenståndet stigit drastiskt och ger sig iväg nedströms på en timmerflotte. De tar sikte på staden Cairo i Illinois där Mississippi och Ohio-floderna möts. Däifrån räknar de med att kunna ta ångbåt norrut till de slavfria staterna.

För att hantera situationen krävs list, förslagenhet och uppfinningsrikedom.  Genom återkommande strandhugg kan de stjäla frukt och grönsaker från flodnära trädgårdsodlingar. De stöter då och då på välvilliga personer, vars omtanke de ibland kan utnyttja till egen fördel, men ännu oftare lömska, kriminella och farliga typer de tvingas fly ifrån. En dag hoppar två fripassagerare ombord på flotten. De går under beteckningen ”hertigen” och ”kungen” och hävdar bestämt sina blåblodiga anor. De båda skojarna sätter bland annat upp teaterpjäser i småstäderna de lägger till vid och får publiken att ömsom skratta, ömsom gråta. Manipulativa och lögnaktiga ser de till att bli rikligt belönade. Vare sig ”hertigen” eller ”kungen” är allt igenom hjärtlösa och låter understundom Huck och Jim ta del av förtjänsterna.

Jim har tvingats hålla sig gömd stora delar av tiden på flotten, som förrymd slav riskerar han att tillfångatas och sändas tillbaka, alternativt säljas vidare. När de nått Arkansas upptäcks han av en grupp vita och sätts i förvar i väntan på att hans öde ska avgöras. Hucks gamle vän Tom Sawyer har anlänt till platsen. Tillsammans iscensätter de en spektakulär räddningsaktion. Jim fritas under dramatiska former. Med ett väpnat uppbåd i hälarna flyr de till en liten koja ute i floden. Tom träffas av en kula i benet och måste snabbt komma under medicinsk behandling. Huck tar sig tillbaka till land och lyckas få med sig en läkare. Jim får nu tillfälle att fly för gott men är storsint nog att stanna kvar och assistera läkaren i vården av Tom.  När detta är gjort nås han av beskedet att miss Watson avlidit och i sitt testamente frigivit sin tidigare slav. Jim har oväntat nått en position han aldrig vågat drömma om. Även Huck har sina planer. Han vägrar återvända till mrs Douglas och klargör att han vill dra vidare västerut till indianterritoriet.

Mark Twain hade själv arbetat som lots på Mississippi och lärt känna den utan och innan. Man kan jämföra med Joseph Conrad som hade likande erfarenheter, från Kongo och från de stora världshaven. Floden tar och floden ger. Då och då svämmar den över och drar med sig bosättningar i dess närhet. Tanken går osökt till Malin Löf Nyqvists avhandling om nutida svenska katastrofscenarier, liksom den då och då uppblossande debatten om riskerna med alltför strandnära bebyggelse. På samma gång är floden ett livsgivande väsen ur vilken näring, tillförsikt och framåtanda återskapas. Huck erfar att fördjupad kunskap om dess natur och skiftningar är vägen mot frihet, självständighet och mognad.

Livet på land däremot står många gånger för ondska, girighet och cynism. Resan går genom ett till synes välordnat och harmoniskt landskap, med öppna fält, gröna kullar och pittoreska byar utmed stränderna, radikalt annorlunda Kongos kvävande dimmor och snåriga regnskogar. Idyllen är dock skenbar. Rasismen och slaveriet är, precis som i den belgiska besittningen, centrala element i ett välstånd några få vita kan åtnjuta. Kongos gummi- och elfenbensstationer har sin motsvarighet i den amerikanska söderns bomulls- och tobaksplantager. Föraktet för de svarta är för övrigt ett återkommande drag i mötet med lokalbefolkningens olika sociala skikt, allt från höga officerare jurister, välbeställda borgare, arbetskarlar och dagdrivare till rena illgärningsmän. En annan egenskap som förenar författaren med Conrad var att han mot slutet av sitt liv kraftfullt tog ställning mot kung Leopolds Afrikapolitik.

Mark Twains hjältar flyter fram genom själva pulsådern i USA:s ekonomiska, politiska och kulturhistoriska liv. Intensiv trafik i form av hjulångare, fiskefartyg, pråmar och roddbåtar frekventerar floden. Stränderna sjuder av aktivitet och rörelse i ett varuutbyte av globala mått. Kanotfararna på Cahulawassee river, drygt 100 år senare, befinner sig tvärtom i civilisationens marginaler, geografiskt nära men kulturellt avlägset den amerikanska huvudfåran. Ödsligheten, tystnaden och frånvaron av stoj och larm har fört dem dit. Trots det gör sig vibbarna från Mississippi påminda. Det som lockar de fyra männen är drömmen om det ultimata pojkäventyret, att som Huck och Jim sväva bort på okända vatten, svetsas samman i ett genuint kamratskap, slå läger inför natten, tända sin eld, blicka upp mot en stjärnklar himmel och reflektera över skapelsens stora gåtor.

I grekisk mytologi talas om Lethe, glömskans flod, dit den avlidne förs till när tiden är inne. I dödsriket tvättas alla minnen bort för evigt. Huckleberry Finn genomgår en utveckling där hans liv mer och mer går i harmoni med flodens egen rytm. Något Lethe är inte Mississippi fullt ut, men ändå en farled där ett tungt problematiskt förflutet kan, om inte glömmas, så bearbetas och försonas. Ed och hans vänner däremot möts av ett vattendrag de inte behärskar, en demon med egen vilja, uppenbarligen besatt av att krossa de ovälkomna gästerna. Här ger floden – och förvisso delar av ­dess lokalbefolkning – besökarna outplånligt smärtsamma upplevelser. När den tilltänkta vattenhöjningen väl äger rum och sköljer undan spåren mildras dock traumat. Cahulawassee river mynnar ut i Lethe. Allt är skattat åt förgängelsen.

Om tre av historiens förlorare?

Ur led är tiden, ve att jag är den
som föddes att den vrida rätt igen
(William Shakespeare, Hamlet, Akt 1, scen 5, 1602)

Riddar Kato är namnet på en härskare med stenhjärta i Astrid Lindgrens barnbok Mio, min Mio. Varifrån författarinnan hämtat inspiration till sin romanfigur låter jag vara osagt men han uppvisar onekligen likheter med en beryktad senator i antikens Rom, närmare bestämt Marcus Porcius Cato (Cato den äldre), mest känd för att ha avslutat alla sina tal med ”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras”. År 1966 utkom den amerikanske sociologen Barrington Moore jrmed sin bok Social Origins of Dictatorship and Democarcy: Lord and Peasant in the Making of the Modern World. Hos Moore får begreppet catonism, beteckna en särskild livshållning som bars upp och hyllades av den bistre romaren.

Bakgrunden står att finna i den oro som präglade romarriket århundradena före Kristus. Ständiga krig försvårade upprätthållandet av jordbruk för självägande bönder. De forna småbrukarna sökte sig in till staden Rom. Med löften om gratis utspisning såg rika stormän till att köpa deras röster inför val till diverse ämbeten. Stadsmiljön förvandlades till en pyrande häxkittel. Hotande sociala revolter avleddes genom gladiatorspel, hästkapplöpningar och andra förströelser.

Huvudstadens ohämmade expansion med sin dekadens, lyxkonsumtion och ytliga nöjen väckte Catos ilska. Han förordade en återgång till gammalromerska dygder med flit, sparsamhet och krigaranda. I hans förkunnelse finns dock en motsägelse inbyggd. Samtidigt som han hyllade det simpla lantlivet hade han, i likhet med andra latifundieägare, gynnats av att bönder tvingats bort från sina gårdar. De slavar han köpte in istället behandlades naturligtvis med största hårdhet. Dock lär han ha varit lika hård mot sig själv och tog aktiv del i arbetet på fälten.

Catonism utgör sålunda en moralkodex som återkommit i skiftande former under historiens gång. Viktiga punkter är idén om att tillvaron på landet är överlägsen den i staden, företrädesvis då storstaden. En prosaisk och avskalad arbetsetik å ena sidan förenas med romantisk dyrkan av jorden och jordbruket å den andra. Enkel livsföring med starka inslag av självtukt ingår, liksom tron på auktoritära ledare, strikt social rangordning, fysiska prestationer och militära ideal. Samurajernas Japan och junkrarnas Preussen är två exempel där dylika föreställningar haft en stark ställning.

I det följande kommer jag att ge en närmare beskrivning av den romerske senatorn och hans liv och gärning. Därefter görs en analys av två andra personer med vissa catonistiska drag verksamma mer än två tusen år senare i historien. Först ut är Leonhard Fredrik Rääf, godsägare och folklivsforskare i 1800-talets Sverige, ofta kallad Ydredrotten. Den andre – för en internationell publik mer välkänd – är en av Rysslands mest namnkunniga författare, närmare bestämt greve Lev Nikolajevitj Tolstoj. Genom att fokusera på andra miljöer än de tyska och japanska avser jag att vidga och fördjupa bilden av catonismen och dess historiska betydelse. Texten inleds med en redogörelse av huvudtesen i Barrrington Moores bok.

*

Moore menar att det går att urskilja tre olika utvecklingsvägar för hur moderna statsbildningar uppstått. Den första av dessa har lett fram till västvärldens liberala demokratier. Här utsattes den traditionella lantadeln under tidigmodern tid för konkurrens av allt starkare borgerliga skikt. Greppet om den agrara underklassen, småbönder och arrendatorer, försvagades gradvis. Revolutionerna i England och Frankrike under 1600-, respektive 1700-talet samt det amerikanska inbördeskriget befäste en gång för alla den borgerliga dominansen inom ekonomi och politik. Ryssland och Kina är exempel på länder som följt ett annat spår. Makten låg helt och hållet hos en absolut furstemakt, uppbackad av feodala godsägare. Förutsättningar för en självständig borgarklass att göra sig gällande saknades, liksom mer djupgående idéer om privat ägande och individuella rättigheter. När den gamla ordningen slutligen bröt samman etablerades istället kommunistisk diktatur, grundad i agrarsamhällets kollektivistiska traditioner. Som en tredje utvecklingsväg pekar Moore på länder där feodaladel och ett framväxande borgerskap lierat sig med varandra och systematiskt undertryckt bondebefolkningen. Detta har på sikt banat väg för fascistiska statsbildningar, framförallt i Tyskland och Japan. Som framgått ovan är det i dessa kulturer catonismen haft sin starkaste ställning.

Moores resonemang var på många sätt typiskt för 1960-talets historievetenskap. Tidens gång sågs som betingad av närmast lagbundna strukturella processer. I likhet med marxistisk teori fäste han uppmärksamheten på fenomen som utsugning, förtryck och sociala konflikter. Samtidigt avvek hans tes från traditionell marxism genom att lyfta fram exploateringen av bönderna snarare än arbetarklassen som den kanske viktigaste faktorn i förståelsen av 1900-talets tragedier (dåtidens situation i tredje världen spelade sannolikt in).

Hans tankar kan i dagens samhällsvetenskapliga kontext kännas förlegade. Kulturhistoriska angreppssätt har tonat ned stora berättelser om mer eller mindre förutbestämda utvecklingslinjer. Vidare ter sig den kategorisering Moore tecknar väl grov. En rad nationella och regionala avvikelser har sannolikt existerat som inte på något enkelt sätt passar in i hans tre huvudspår. Innebär det att hans teser helt och hållet kan avskrivas? Inte nödvändigtvis. De inbjuder alltjämt till fördjupade reflektioner om jordägandets roll i komplicerade utvecklingsprocesser, ett ämne som torde vara av närmast tidlös karaktär. Just catonismen är, som nämnts, värd ytterligare uppmärksamhet. Det är min ingång i denna essä.

En romersk spartan

Under 700- och 600-talen före Kr var romarna bara en av många stammar som slogs om inflytandet över den italiska halvön. I hård kamp mot bland annat etrusker, umbrier, sabiner, samniter och latinare lyckades invånarna i det som skulle bli staden Rom göra sig till en dominerande kraft. Området hade ett gynnsamt geografiskt läge. Kontroll över floden Tibern bidrog till att upprätthålla kontakten med Medelhavet samtidigt som handelsvägar inåt landet lätt kunde etableras. Romarna förstod att utnyttja motsättningarna mellan andra folk i en skickligt genomförd ”söndra och härska”-strategi, efterhand kombinerat med militära erövringar. Samtidigt fanns stor öppenhet mot främmande influenser. Den sista kungadynastin som styrde Rom var av etruskiskt ursprung.

När monarkin störtats år 509 före Kr infördes republik. Medborgarna bestod av två olika skikt, patricier och plebejer. Det första utgjorde en priviligierad, ofta jordägande överklass, med ensamrätt till högre ämbeten. Majoriteten av befolkningen, småbrukare, hantverkare, köpmän med mera tillhörde däremot plebejerna. Dessa hade visserligen rösträtt, men saknade i övrigt politiskt inflytande. Efterhand lyckades de tillägna sig allt större rättigheter gentemot patricierna. Vid sidan om romerska medborgare fanns ett stort antal slavar samt olika grupper av invandrare.

Efter att grannfolken besegrats och införlivats i det växande riket ställdes romarna mot betydligt mäktigare fiender. Staden Kartago, i nuvarande Tunisien, hade en gång grundats av feniciska kolonisatörer som utvandrat från östra Medelhavskusten. Dessa upprättade efterhand nya bosättningar längs Afrikas nordkust, södra Spanien, Balearerna samt delar av Korsika, Sardinien och Sicilien. Kartagerna byggde vidare upp en ansenlig flotta och likaledes imponerande här, vilket kom att utgöra ett allvarligt hot mot romarriket. Tre väpnade konflikter, de puniska krigen (puner var Roms beteckning på kartagerna) utkämpades i olika omgångar åren mellan 264 och 146 före Kr. Det andra av dem har blivit berömt genom den kartagiske härföraren Hannibal. Denne lyckades med sin armé ta sig över Alperna och falla fienden i ryggen. Romarriket kunde med nöd och näppe slå tillbaka angreppet. Det tredje kriget avslutades med Roms fullständiga seger. Staden Kartago jämnades med marken och hela riket upplöstes. Därmed uppfylldes Catos önskan alldeles efter att han själv avlidit.

Marcus Porcius Cato ((234-149 f Kr) var sprungen ur en bondesläkt i Tusculum, några mil sydöst om Rom. Familjen var – av allt att döma – relativt välbärgad, men tillhörde inte patricierna. I unga år tjänstgjorde Cato i armén. Han utmärkte sig i det andra puniska kriget och steg i graderna. Trots sin enkla bakgrund lyckades han så småningom uppnå de allra högsta av statens ämbeten. Cato innehade en period posten som militärtribun, för att därefter i tur och ordning utnämnas till kvaestor, edil och praetor, samtliga positioner med stora maktbefogenheter inom statsförvaltningen. År 195 före Kr blev han utsedd till en av två konsuler, i praktiken regeringschef och ordförande i senaten.

Långvariga krig, inte minst de puniska, innebar en kraftig åderlåtning av landsbygdsbefolkningen. Fria bönder förväntades tjänstgöra i armén långa perioder medan deras gårdar förföll. Hemvändande soldater fick bittert erfara att marken övergått i händerna på rika storgodsägare. Inflyttning till staden Rom blev, som sagt, enda sättet att överleva. Företagsam och driftig såg Cato till att dra nytta av den rådande situationen och lyckades avsevärt öka sitt jordinnehav. Att föröka men inte förbruka kapital tycks ha varit en vägledande princip för den gamle girigbuken.

Tilltagande jordlöshet bland massorna blev ett alltmer besvärande problem. Rekryteringen till härarna försvårades och det sociala missnöjet ökade. Ett drygt årtionde efter Catos död lyckades folktribunen Tiberius och hans bror Gaius Gracchus genomdriva en lag som innebar att offentligt ägd mark, publicus ager, skulle styckas upp i mindre familjejordbruk. Reformen mötte våldsamt motstånd bland de besuttna och ledde till att Tiberius Gracchus mördades år 133 före Kr. Trots detta förefaller den, åtminstone kortvarigt, ha gett resultat. Romerska småbrukare fick åter tillgång till jord de länge förvägrats.

Under sin tid i senaten gjorde sig Cato känd som stridbar talare och som initiativtagare till nya lagar, framförallt riktade mot vad han ansåg vara slapphet, korruption och skörlevnad. Han varnade oavbrutet för utländsk inflytande, i synnerhet grekisk filosofi och bildning, om än att hans ideal företog likheter med de som varit rådande i det forna Sparta. Dessutom utgav han skrifter i åtskilliga ämnen. Mest känd är De agricultura, en handbok i konsten att bedriva jordbruk, med konkreta råd om bland annat spannmålsodling, boskapsskötsel, vinproduktion, slavuppfödning och hushållsekonomi. De origines är ytterligare ett verk i vilket han skildrar Roms historia från dess födelse fram till hans egen epok. Cato uppnådde den för sin tid imponerande åldern 85 år, möjligen ett resultat av hans strama livsföring. Enkla vanor, principfasthet, integritet, streberanda och handlingskraft är karaktärsdrag som kan tillskrivas den romerske bitvargen, egenskaper som blivit föremål för eftervärldens motvilja såväl som beundran.

Kungen över Ydre Härad

Låt oss vända blickarna mot Sverige. År 1809 avskaffades det kungliga enväldet efter en oblodig statskupp. Konungen blev visserligen inte helt maktlös, men det avgörande inflytandet i politiken kom att ligga hos riksdagen. Vägen mot modern parlamentarism hade inletts. Allmän folkskola inrättades 1842, skråväsendet upphävdes 1846 och fri yrkesutövning infördes 1864. Året därpå avskaffades de fyra ständerna som lagstiftande församling för att ersättas med en tvåkammarriksdag.

Parallellt genomgick den agrara sektorn stora förändringar. Redan på 1700-talet hade statsmakten påbörjat ett arbete i syfte att höja jordbrukets avkastning. Det var dock först med det så kallade Laga skifte år 1827 en mer genomgripande omvandling kom att äga rum. Nu skulle i princip all jord en bondefamilj disponerade vara samlad till en enhet. Gårdarna spreds ut över landskapet. Storskalig godsekonomi hade inte alls samma ställning i Sverige som i många andra länder, i synnerhet i Öst- och Centraleuropa. Det hindrar inte att det ändå var större enheter med goda ekonomiska resurser och högre bildningskapital som gick i bräschen för tekniskt och ekonomiskt nytänkande. Rent generellt innebar den agrara revolutionen en ökad social skiktning, färre kom att äga jord, flera att proletariseras. Under 1700-talet infördes statarsystemet. Det innebar att hela familjer anställdes direkt vid större jordbruk och herrgårdar utan tillgång till egna jordlotter. De fick sin lön huvudsakligen in natura och bodde i direkt anslutning till huvudgården. Statarna stod längst ned på den sociala skalan. Efterhand skulle deras livssituation bli allt mer omdiskuterad.

Fredrik Leonhard Rääf, det fullständiga familjenamnet var Rääf af Småland, föddes 1786 och växte upp på godset Tomestorp – släktnamnet till trots – beläget i Östergötland. Efter fullbordad studentexamen vid 16 års ålder kom han att påbörja studier vid Uppsala universitet. Historia och latin var favoritämnen. Rääf influerades starkt av den tyska idealistiska filosofin som under tidigt 1800-tal gjorde sitt segertåg i Europa. Han hängav sig åt studentlivet, framförallt som medlem i Östgöta nation. Efter att ha fullbordat kansliexamen i Uppsala våren 1805 lade han fram en avhandling i juridik två år senare. Möjligheten till civil karriär i huvudstaden stod nu öppen.

Efter kortare anställningar, bland annat vid krigskansliet återvände han till Östergötland år 1810. Fadern hade avlidit samma år och barnen förväntades ta över driften av hans egendom. Ägorna delades upp mellan syskonen. Fredrik Leonard, som var äldste son, erhöll gården Millingetorp i Kinda härad. Den förre juristen och ämbetsmannen etablerade sig nu som lantman. Han erhöll en rad förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare i Kinda hushållsgille.

Under tiden påbörjade det som skulle bli hans stora livsverk, en systematisk och omfattande dokumentation av gamla handskrifter, i synnerhet från medeltiden. De utgavs under titeln L F Rääfs Diplomatarium. Han samlade även in visor, sagor och sägner, framförallt från sin hembygd, på gränsen mellan Östergötland och Småland, utgivna under titeln Svenska fornsånger. År 1822 förvärvade han herrgården Bulsjö i Ydre härad och flyttade därmed från Millingetorp. Rääf arbetade intensivt och delade sin tid mellan Bulsjö och Stockholm där han var en aktad ledamot i diverse vetenskapliga samfund. Han umgicks flitigt med tidens ledande kulturpersonligheter såsom Per Daniel Amadeus Atterbom, Lorenzo Hammarskiöld och Vilhelm Fredrik Palmblad. År 1843 återvände han till Tomestorp. Detta kom att bli hans sista boplats.

Med klar blick för de sociala problem som följde med begynnande industrialisering tog han avstånd från fenomen som mekanisering, rationalisering och rovdrift på naturen. Kritiken som sådan delade Rääf med samhällsdebattörer på vänsterkanten, men hans eget ideal förblev benhårt konservativt, närmast gammaltestamentligt. Människan skulle veta sin plats, traditionella auktoriteter inge respekt och fruktan. Avståndstagandet från upplysningen och förankringen i romantiken är tydligt. I samlingarna av folksagor och visor ansåg han sig ha hittat en folklig livsvisdom som utgjorde förebild för en sund och organisk samhällsordning.

Likheten med Cato är uppenbar. Drivkraft i författarskapet var hos båda besattheten av en svunnen guldålder, i skarp kontrast till den egna samtiden. Med sin antika föregångare delade han även rollen som ledamot i landets högsta politiska instans. I olika omgångar satt Rääf som riksdagsman fär adelsståndet. Här försökte han – oftast förgäves och alltmer förbittrad – protestera mot alla nymodigheter han avskydde, allmän folkskola, uppmjukad strafflagstiftning, representationsreform, ångmaskiner och järnvägar.

Som ståndsmedveten lantjunkare var han samtidigt insatt i jordbruksnäringens realiteter. Här blir det catonistiska draget kanske allra tydligast. Långtgående social skiktning, specialisering mellan olika yrkeskategorier och anammandet av vissa tekniska innovationer ingick som självklara komponenter i en välfungerande godsekonomi. Åtminstone delar av den agrara strukturomvandling han i princip var emot accepterades i praktiken.

Förvisso fanns hos Rääf också en generös sida. Hans djupa kunskap om hembygden liksom han skicklighet som historieberättare var omtalad och lockade stora åhörarskaror. Gamla vänner från Uppsala- och Stockholmstiden sågs ofta som gäster i hans hem, av allt att döma rikligt undfägnade. Privat däremot intog han in i det sista en ytterst spartansk hållning. Bekvämlighetsfrämjande hjälpmedel avvisades kategoriskt. Att åka tåg till riksdagsmötena i Stockholm var naturligtvis uteslutet. Vidare vägrade han att färdas i hästdragna vagnar med fjädring. Det vore att allt för mycket klema med sig själv. Ydredrotten avled på sitt herresäte 1872 i en ålder av 85 år, symptomtiskt nog lika gammal som Cato.

Förkunnaren

Drygt en generation yngre var Lev Nikolajevitj Tolstoj. Han såg dagens ljus år 1828 på godset Jasnaja Poljana söder om Moskva. Den blivande författaren hade tre äldre bröder och en yngre syster. Båda förädrarna avled tidigt. Barnen kom därefter att uppfostras av släktingar. Som ung påbörjade Tolstoj studier i juridik vid universitetet i Kazan, men avbröt dem snart. Desorienterad och orolig kom han att föra en kringflackande tillvaro, irrande mellan Kaukasus, Sankt Petersburg och Moskva, där han hängav sig åt sällskapsliv och fester.

Tolstoj var född in i det högsta ryska samhällsskiktet. Släkten var högadlig med grevlig status och i besitting av stora ekonomiska resurser. Familjens välstånd grundades på livegna bönders arbete. Livegenskapen hade införts av tsarregimen under 1500-talet. Det innebar att bönderna förbjöds att flytta från den mark på vilken de var födda. Syftet var att garantera feodalherrarna stabil tillgång på arbetskraft, även i kristider. Livegenskapen skärptes i olika omgångar. Godsägarna fick allt större maktbefogenheter över bönderna och kunde till slut exploatera, förflytta, bestraffa och till och med döda dem efter eget godtycke. Livegenskapen avskaffades formellt år 1861, men reformen var en halvmesyr. Staten betalade ut höga belopp till adeln som kompensation för förlorade dagsverken. För att täcka underskottet ålades bondbyarna att erlägga lösensummor under en period av 49 år. Bönderna förblev bundna vid jorden. Beslutet skapade stor besvikelse, inte minst bland intellektuella.

Så småningom genomgick Tolstoj officersutbildning, en vanlig karriärväg för adliga söner. Under Krimkriget 1853 – 1856 deltog han i försvaret av staden Sevastopol. Under 1860-talet reste han runt i Europa, framförallt i Frankrike, där han träffade välkända författare. Det fick stor betydelse för hans framtida skrivande. Efterhand återvände han till Jasnaja Poljana där han gifte sig och stannade kvar resten av sitt liv. Han blev en allt flitigare skribent. Krig och fred, publicerad 1869, var hans kanske mest kända verk. Sakta men säkert genomgick författaren en förvandling från ungdomens utsvävande dandytillvaro till den mogne mannens sökande efter andlighet och moralisk kompass. Erfarenheterna från Krimkriget, som för övrigt beskrivs i hans bok Skildringar från Sevastopols belägring (1856), bidrog sannolikt till att han mer och mer kom att ifrågasätta inte bara krig och militarism utan all form av statligt sanktionerat förtryck.

Trots en djup skepsis mot tsarens självhärskardöme stod Tolstoj helt främmande för de tongivande revolutionära strömningarna inom rysk intelligentia, nihilism, populism och marxism. Inte heller fransk upplysningsfilosofi lockade honom; med ett undantag. Rousseaus tankar om civilisationens förbannelser rönte hans sympati. Författaren utvecklade en hemvävd form av socialism, delvis med rötter i urkristendomen. Klasskillnader, privat äganderätt och materialism förkastades, tillika alkohol och tobak. Istället förordades strikt vegetarisk kost, enkelt leverne och sexuell abstinens. Hans lära har stundtals beskrivits som anarkoprimitivism.

I Tolstojs roman Anna Karenina (1877) figurerar en person vid namn Konstantin Dmitritj Levin. Denne adelsman äger stora landarealer men är samtidigt en grubblare och sökare. Han vill lära av bönderna på sitt gods och deltar helhjärtat i slåttern med lie i hand. Sympatisk, men tafatt och fumlig förmår han inte hålla jämna steg med arbetslaget. I böndernas ögon framstår hans ansträngningar som aningen löjeväckande. Levin blir till språkrör för författarens egen idévärld, där arbetsdelningen utgör en av de främsta orsakerna till människors själsnöd. Det ställs mot böndernas harmoniska livsrytm, med manuellt arbete och mångsidig kompetens, utan maskiner och avancerad teknik. Sannolikt läste Tolstoj in sina egna tillkortakommanden i det lätt karikerade porträttet. Precis som Levin försökte han leva som sina underlydande och – med varierande framgång – tillägna sig deras färdigheter.

Otvetydigt finns hos författaren ett drag av exotism, den ryske bonden sågs som bärare av högre etiska värden, en ”ädel vilde”, väsensskild från hans egna förfallna ståndsbröder. Det vore dock fel att betrakta Tolstoj som världsfrånvänd romantiker. Han kunde uppvisa praktisk handlingskraft när situationen krävde. Läkarvård för bönderna, skolundervisning för deras barn och hjälpinsatser vid epidemier och hungersnöd var några åtgärder han framgångsrikt iscensatte. Samtidigt förföljde honom upplevelsen av otillräcklighet, att inte kunna leva upp till sina egna moraliska principer, på ålderns höst. Det gjorde honom lynnig, svårtillgänglig och excentrisk. Uppslitande konflikter med sin omgivning, inte minst hustrun Sofia Andrejevna, förmörkade hans sista år. 82 år gammal lämnade han hemmet i vredesmod, gav sig ut på irrfärd och hittades död på en järnvägsstation i Sydryssland 1910.

På väsentliga punkter avviker Tolstoj både från Cato och Rääf. Hans dröm var ett ultrademokratiskt samhälle, med enklast tänkbara teknologi, överblickbarhet, jämlikhet och kollektivt ägande. Centralmakt och byråkrati liksom allt våld mot såväl människor som djur, förkastades. Det kan jämföras med Catos tro på en genommilitariserad samhällsstruktur, präglat av offervilja och krigiska dygder, eller Rääfs hierarkiska ämbetsmannastat där överheten skulle hållas i helgd och vördnad.

Emellertid finns också stora likheter. En grundläggande förutsättning för deras världsuppfattning var att alla tre tillhörde den jordägande eliten. I Catos fall var det slaveriet, i Rääfs torpar- och statarsystemet och i Tolstojs livegenskapen som lagt grunden till deras priviligierade ställning och möjligheten att kunna verka som – mer eller mindre – ekonomiskt oberoende skriftställare och samhällsideologer.

Övertygelse om kroppsarbetets karaktärsdanande roll är ännu en gemensam nämnare. I Ydredrottens fall ansåg han sannolikt detta förbehållet de lägre klasserna, medan den viktigaste uppgiften för honom själv och hans gelikar var att styra och ställa. Den ryske greven däremot såg fysiskt arbete som en frälsning, inte bara för andra utan lika mycket för egen del. Nära förbundet med arbetskulten var en sträv asketism med försakelse av livets lättsamma sidor. Hos Rääf nyanseras bilden en aning då han tilltalades av berättandet som nöje och konstform. Den åldrade Tolstoj förefaller emellertid, precis som Cato, ha förkastat alla former av förströelse.

Trots sin enkla livsföring upphörde aldrig författaren att vara en herreman. I avståndstagandet från lust och komfort finns något av aristokratens förakt för vanliga människors behov av sinnlig njutning. Även om han ogillade livegenskapen hade han inget eget program för omfördelning av jorden. Fattigdom och materiell nöd bland bönderna var knappast hans största problem. Den sociala strukturen på Jasnaja Poljana, med Tolstoj själv som given patriark, förblev i stort sett intakt. Ekon från den gamle romaren gick igen.

*

Kompromisslöst ståndaktiga in i det sista men kraftigt desillusionerade fick alla tre erfara hur tiden var på väg att springa ifrån dem. Väl i graven skulle deras värsta farhågor besannas. Catos utgjutelser över Roms okontrollerade tillväxt visade sig befogade. Under de kommande århundradena mångdubblade staden sin befolkning, med proletarisering, pauperism, inbördeskrig och blodiga statskupper som följd. Alla de fenomen Ydredrotten med fasa emotsåg, urbanisering, demokratisering, upplysning och tekniska genombrott skulle radikalt omforma det svenska samhället årtiondena efter hans död. Under Tolstojs sista år genomgick Ryssland en utveckling diametralt motsatt hans agrarutopiska och pacifistiska visioner. Storskalig industrialisering och kraftig militär upprustning ledde i förlängningen till några av historiens mest bestialiska blodbad, första världskriget, ryska revolutionen och ryska inbördeskriget.

Trots allt är kanske Tolstoj den av dem som bäst motstått tidens tand. Hans kärleksbudskap och ickevåldslära har överlevt både totalitära regimer och vågor av massförintelse. Mahatma Gandhi och Martin Luther King är bara några i mängden av 1900-talets medborgarrätts-, freds- och miljöaktivister som bedyrat sin påverkan av den ryske fridsfursten. Ännu mer är det tack vare sin skönlitterära produktion han satt avtryck för eftervärlden. Genom hans författarskap löper en ström av mild humanism, med djup förståelse för mänskliga ofullkomligheter, komplicerade psykologiska problemställningar och svåra existentiella kriser. Härvidlag har han upprätthållit en aldrig sviktande aktualitet. Denna sida av rysk kultur glöms lätt bort i vår egen tids konflikthärdar.

Om vintrar i vilda västern

The Scout: Friends or Enemies? är namnet på en tavla från 1890 av den amerikanske målaren Frederic Remington. Här återges en beriden indianspejare, kraftigt påpälsad, i ett snötäckt prärielandskap. I fjärran anar man konturerna av en upplyst bosättning. Hoppet om att finna skydd och värme infinner sig sannolikt hos ryttaren parallellt med den reserverade frågan; vänner eller fiender? Målningen kan ses som en illustration till en bistert genomfrusen värld. Människorna sluter sig samman mot yttre hot. Vissa hamnar obönhörligt utanför.

USA, med sitt utpräglade inlandsklimat och sina vindpinade slätter, är en nation där den kalla årstiden ofta tar sig extrema uttryck.  Detta har på många sätt avspeglats sig i litteratur, måleri och andra kulturyttringar. I föreliggande text avser jag att titta närmare på hur det kylslagna landskapet gestaltats inom västernfilmen, en genre som kanske mer än något annat fångar den ensammes strid såväl mot fientliga mänskliga krafter som mot elementen. Tre filmer kommer att diskuteras, tre produktioner där snöfall och isande kyla får en avgörande inverkan på berättelsens förlopp.  

Myten om vilda västern fanns långt innan filmmediet hade bidragit till dess internationella genombrott. År 1898 publicerades i en amerikansk veckotidning novellen The Blue Hotel.  Författare var Stephen Crane som tre år tidigare slagit igenom med en realistisk skildring från amerikanska inbördes kriget kallad The Red Badge of Courage. Handlingen i The Blue Hotel tilldrar sig i en liten stad i delstaten Nebraska. En våldsam snöstorm lamslår all aktivitet i området. Tre män som färdas på tåg tvingas ta in på ett hotell i väntan på att den ska bedarra. För att fördriva tiden inleder de ett pokerspel med ägarens son Johnnie. En av gästerna har en märklig accent och går under beteckningen the Swede, svensken. Denne gåtfulle främling är en ytterst labil natur med uppenbart paranoida drag. Efterhand urartar spelet. Svensken anklagar Johnnie för fusk. De båda männen beslutar sig för att göra upp med knytnävarna. Efter en långdragen kamp lyckas svensken fälla sin motståndare. Segerrusig drar han ut i det isande snögloppet, tar in på en saloon men huggs ihjäl av en knivbeväpnad man. Det ofrivilliga vinterstoppet blir på så vis svenskens död. (En idag bortglömd version med namn Det blå hotellet gjordes som tysk-svensk TV-produktion år 1973, med Per Oscarsson i en mästerlig gestaltning av svensken).

*

I Cranes novell är miljön stelfrusen, personerna däremot överkänsliga, sårbara och neurotiska, långt från de iskalla superhjältar man normalt förknippar med västernmyten. Icke desto mindre torde berättelsen i sig ha inspirerat flera filmer i genren. Relativt nyproducerad är regissören Quentin Tarantinos The Hateful Eight som hade premiär år 2015. Handlingen är förlagd till åren efter inbördeskrigets slut. En diligens, dragen av sex hästar, spränger fram genom ett vintervitt Wyoming, ett territorium som ännu inte upptagits som delstat. Ombord på ekipaget finns bland annat en kvinnlig fånge, åtföljd av en prisjägare. Denne avser att överlämna henne till domstol och därmed erhålla en ansenlig belöning. 

 Diligensen stannar till vid en kombinerad handelsbod/värdshus. Ett oväder lägger sig över nejden och omöjliggör allt fortsatt resande. Passagerarna förbereder sig på övernattning. Inne i huset väntar fyra okända personer. När de inser vilken dyrbar last som medföljer börjar planer smidas på att överta ansvaret för fången. Tillfälliga allianser, mer eller mindre outtalade, uppstår i syfte att manövrera ut tänkbara konkurrenter om det dyrbara bytet. Ett klaustrofobiskt tillstånd med ömsesidig misstänksamhet, rädsla och isolering infinner sig, effektivt illustrerad av den vinande vinden utanför. Det utstuderade maktspelet tar sig alltmer drastiska uttryck. Förgiftning, skottlossning och improviserad hängning innebär att samtliga inblandade så småningom förgör varandra; ett schackparti med bara förlorare. Likheten med Cranes novell är slående. Vintern kräver sina offer.

 Filmen är på många sätt typisk för Tarantinos skapande, mörk grundton, halsbrytande vändningar, ofta sadistiskt präglat våld, snärtig dialog och tydliga referenser till andra välkända filmer såväl vad gäller handling som musik. The Hateful Eight var den andra av Tarantinos produktioner med västern-tema. Tre år tidigare utkom den ännu mer omtalade Django Unchained, med handlingen förlagd till en tid då slaveriet ännu existerade.

Handelsboden och dess gäster blir till ett amerikanskt mikrokosmos. Ett posttraumatiskt tillstånd illustreras där såren efter inbördeskriget ännu ligger öppna. Motsättningarna mellan nord och syd, fattiga och rika, svarta och vita, gammalt och nytt samt kvinnligt och manligt synliggörs i konflikten mellan de olika karaktärerna. Rotlösa sydstatsveteraner, själsligt deformerade och frustrerade, låg mycket riktigt bakom åtskilliga av de kriminella handlingar som förknippas med vilda västern. På den punkten är filmen historiskt korrekt. Samtidigt pekar den fram mot vår egen tid. Havererade korståg, inte minst i Afghanistan och Irak, har bidragit till liknande problem i det tidiga 2000-talets USA.

 Drygt fyrtio år tidigare, närmare bestämt 1971, hade ännu en västernfilm, McCabe and Mrs Miller, premiär. Regissör var Robert Altman. Historien utspelar sig i en liten gruvort, någonstans i Klippiga bergen. Gruvarbetare, bolagsmän, entreprenörer, äventyrare och diverse andra karlar är i klar majoritet i staden. McCabe, avdankad revolverman och pokerspelare, dyker plötsligt upp och inser de fördelar det stora mansöverskottet erbjuder. Han öppnar en bordell vilket mycket riktigt visar sig vara lönsamt. Efter ett tag anländer den professionella bordellmamman Mrs Miller. Genom sin gedigna yrkeserfarenhet förmår hon förbättra verksamheten, bland annat genom att ta in nya prostituerade och höja standarden på de tjänster som erbjuds. Ett partnerskap – både professionellt och privat – upprättas mellan McCabe och Mrs Miller. Omsättningen ökar liksom profiterna.

Agenter från ett konkurrerande bolag tar kontakt med McCabe. De är ute efter att köpa upp både gruvan och bordellrörelsen. Trots hot och varningar vägrar han att ge upp sitt företag. Tre lejda torpeder rider en dag in i staden, i syfte att röja den besvärlige motståndaren ur vägen. En tidig morgon påbörjar de sitt uppdrag. När McCabe väl inser allvaret tar han sin tillflykt till en träkyrka som finns på plats. En trasig lykta råkar antända det torra virket i kyrkan, snart står den i ljusa lågor. Byborna vaknar. Stora människomassor strömmar till för att släcka branden.

Under tiden fortsätter människojakten. McCabe försöker desperat gömma sig bland de små skjulen. Som en Deus ex Machina (gudarnas ingripande i det antika dramat) inträffar ett oväntat scenario. Himlen öppnas. Gruvorten bäddas in i ett tjockt snötäcke, på ytan ligger associationen till idyllisk alpby nära till hands. De tre revolvermännen fastnar i drivorna. I det allmänna virrvarret lyckas den panikslagne McCabe skjuta ihjäl sina förföljare, en efter en. Samtidigt har han själv blivit skottskadad och går långsamt under i vinterkylan. Mrs Miller söker tröst i opieruset.

McCabe & Mrs Miller brukar betraktas som en så kallad Revisionist Western, en typ av film som strävar efter att göra upp med de klassiska schablonerna inom genren. De inblandade är vare sig särskilt heroiska eller övermänskliga, alldagliga snarare än bildsköna i sitt yttre, vilket även gäller de prostituerade, våldet grovt och klumpigt snarare än elegant estetiserat. Gatorna i den lilla staden framställs som smutsiga och leriga, husen sjabbiga och slitna, långt från de teatraliska kulisser som varit standard i traditionell västernproduktion.  Regissören har dock en klar blick för var gränsen går och faller inte in i något eländesfrosseri. Den genomskådande ironin är däremot tydlig i hans verk. Två monumentala motpoler dominerar gruvorten, bordellen och kyrkan; två sidor av samma mynt, synd och frälsning går hand i hand. Den vemodiga grundtonen illustreras ytterligare genom lågmälda ballader av Leonard Cohen som då och då hörs i bakgrunden.  

Betydligt råare i stilen är Sergio Corbuccis omdiskuterade Il Grande Silenzio från 1968. Filmen tillhör kategorin Spaghettivästern, en typ av produktioner som slog igenom under 1960-talet med italienska regissörer och i allt väsentligt med italienska aktörer, ibland kompletterat med kända amerikanska namn. Merparten av dem hade handlingen förlagd till brännheta ökentrakter. I Il Grande Silenzio vänder regissören på perspektivet och utnyttjar den motsatta extremen som bakgrund, ett kylslaget – men lika grymt – landskap som håller människorna i ett järngrepp. Gnistrande vita vyer, diligensfärder och utstuderade våldssekvenser är några framträdande drag. Man kan anta att denna film varit en av de främsta förebilderna till tidigare nämnda The Hateful Eight.

Historien tilldrar sig i delstaten Utah (italienska Dolomiterna valdes som inspelningsplats) den stränga vintern 1898. Grödorna fryser inne, boskapen kan inte längre utfordras. Svälten står för dörren. För att överleva tvingas lokalbefolkningen i de små bergsorterna att stjäla. Henry Pollicut, en förmögen affärsman, är traktens starke man. Denne utfärdar höga belöningar på ett antal namngivna personer, stämplade som laglösa. En grupp prisjägare anländer i syfte att likvidera så många som möjligt av de fattiga och hungrande byborna. Prisjägarna leds av en snabbskjutande, totalt samvetslös revolverman som går under beteckningen Tigrero (Loco i de spansk- och engelskspråkiga versionerna). Inom kort börjar de håva in stora penningbelopp på sin verksamhet.

Tigrero och hans gelikar möter dock motstånd. En mystisk man kallad Silenzio, den tyste, dyker upp. Det visar sig att han drar snabbare än de flesta och hamnar i flera dueller med prisjägarna. Deras antal decimeras avsevärt. En änka, Pauline, vars man dödats av Tigrero, vänder sig till den stumme skarpskytten i hopp om skydd. Silenzio spårar upp Tigrero. Ett våldsamt slagsmål utbryter och Silenzio hamnar i underläge. Tigrero är på väg att skjuta sin motståndare, men hindras i sista stund av en rättrådig sheriff som arresterar honom. Sheriffen för bort den livsfarlige revolvermannen, men luras in i en fälla och mördas av sin fånge. Tigrero är åter fri och samlar sina styrkor för en avgörande slutstrid.

Under tiden har Pollicut tagit sig till Paulines hus där han försöker förgripa sig på henne. Silenzio kommer dock emellan och skjuter ihjäl Pollicut. I drömska tillbakablickar klargörs hur den tyste fått sitt namn. I sin barndom har hans föräldrar dödats av den maktlystne affärsmannen. Denne har därefter berövat pojken talförmågan genom att skära sönder hans halssenor. Silenzio har under sitt återstående liv varit besatt av tanken på hämnd och utvecklats till en effektiv dödsmaskin. Tigrero och hans följe anländer till platsen. Den tyste har fått sin vendetta men blivit svårt skadad och förmår inte längre skydda sig eller Pauline. Båda pepprar med kulor. Avslutningsvis sker en veritabel massaker på de laglösa, det vill säga fattiga bybor, som i hopp om amnesti trätt fram ur sina gömställen.

Corbuccis film hade som sagt premiär det mytomspunna året 1968 och kan på många sätt sägas fånga tidsandan under denna epok. Vissa recensenter har sett den som en allegori över de rika ländernas exploatering av tredje världen. Makten ligger hos giriga finansintressen med tillgång till köpta legoknektar och ett i övrigt betydande våldskapital. Alla upprorsförsök krossas. Folkliga frihetskämpar elimineras systematiskt. Blodbadet mot slutet för tankarna till liknande episoder under det då pågående Vietnamkriget. Den politiserade tolkningen känns rimlig då regissören även gjorde ett par filmer om 1910-talets revolution i Mexico, Il Mercenario och Companeros. Båda tar ställning för de revolterande mexikanska bönderna.

Filmen kan även sägas föregripa den inrikespolitiska utvecklingen i Corbuccis eget hemland. Hatet, oförsonligheten och bitterheten fanns inom stora delar av västvärldens studentvänster med drevs kanske längre än någon annanstans just i Italien. Uppgörelsen med vad som uppfattades som en repressiv statsapparat och ett genomkorrumperat rättsmaskineri kom med tiden att övergå i terrorism. Under 1970-talet skulle de röda brigadernas attacker kasta sin skugga över italienskt vardagsliv med åtskilliga attentat mot företagare, politiker och myndighetspersoner, mött med ett minst lika brutalt våld av neofascistiska grupper.

 De tre nämnda filmerna ger alla uttryck för en djupt pessimistisk syn på människans livsvillkor. Bilden förmedlas av ett – i någon mening – kallbrandsskadat samhälle, ett slutet rum där alla flyktvägar är effektivt igensnöade och alla illusioner sönderfrysta.  Besvikelser, uppgivenhet och nederlag staplas på varandra. Parallellen till den fornnordiska myten om fimbulvintern, som sägs föregå världens undergång, ligger nära till hands.

 För att vidga perspektivet finns anledning att vända blicken österut. Ytterligare en frostpräglad region som satt starka avtryck i film och litteratur är Sibirien, om man så vill Rysslands svar på vilda västern. Koloniseringen av detta jättelika område påbörjades redan under 1600-talet men intensifierades under 1800-talet. Pälsjägare, nybyggare, guldgrävare och mineralprospektörer sökte sig i allt stridare strömmar dit, inte sällan i väpnad konfrontation med urbefolkningen. Till detta kom åtskilliga oppositionella som tsarregimen lät deportera till den svårtillgängliga vildmarken. En av dem var författaren Vladimir Galaktionovitj Korolenko. Novellen Flyktingarna från Sachalin, publicerad första gången 1885, tillhör hans mest kända skrifter. Det självbiografiska draget är uppenbart. Huvudperson är en – som antyds – av politiska skäl förvisad man, tvingad att bo i en liten stuga långt ute på tajgan.

En bitande kall vinterdag får han oväntat besök. En ensam ryttare anländer och ber om nattlogi. Värden tar emot sin gäst med öppna armar, glad över att tristessen i stugan bryts. Främlingen utstrålar sympati och rättrådighet. Mörkret sänker sig långsamt över nejden. I värmen från samovaren och den sprakande vedspisen berättar han om sitt sällsamma öde. Gästen är en kringströvande vagabond som internerats på den fruktade fängelseön Sachalin, alldeles utanför den ryska Stillahavskusten. Sachalin var något av avstjälpningsplats för ett högst mångfacetterat klientel, allt från tjuvar, våldsbrottslingar och lösdrivare till regimkritiska dissidenter, som av olika skäl inte passade in i det ryska självhärskardömet. Tillsammans med tio andra fångar har han lyckats rymma från ön och ta sig i land innan deras vägar skiljs åt. Invånarna de stöter på i de glesbefolkade bosättningarna – som uppenbarligen inte har några högre tankar om myndigheterna – är överlag välvilligt inställda och gör allt för att underlätta deras flykt. Dagen därpå försvinner rymlingen från stugan, djupt tacksam över den generositet som visats honom.

 Den sibiriska vintern blir hos Korolenko en metafor för ett obarmhärtigt politiskt klimat präglat av repression, utsugning och stagnation, men också en kraft som svetsar samman människor. Hjälpsamhet, gästfrihet och omtanke är helt avgörande egenskaper för att överleva både kylan och tsarregimens förtryckarapparat. De sociala relationer som vuxit fram i vildmarken föder drömmar om ett annat samhälle. I novellens avslutning beskrivs ett begynnande väderomslag. Varmare vindar sveper in och solstrålarna letar sig fram mellan trädgrenarna. Snart ska det porla i bäckarna och fåglarna börja kvittra. Kanske står en ny tid för dörren?

Snarlika tankegångar fanns hos hans landsman, ”anarkistfursten” Pjotr Aleksejevitj Kropotkin. Som landsflyktig revolutionär tillbringade denne merparten av sitt liv i Västeuropa. Under ungdomsåren hade han även tjänstgjort som kavalleriofficer i Sibirien. I sin självbiografi och i en rad andra skrifter, beskrivs hur viktiga erfarenheterna därifrån kom att bli. Vad han noterade i den sibiriska naturen var att både djur och människor hade utvecklat ytterligt komplexa samarbetsformer för att kunna överleva de hårda yttre villkoren. Delvis i polemik med darwinismen menade han att det inte var konkurrensen och det naturliga urvalet utan en ursprunglig, organisk typ av ”inbördes hjälp” som var grunden för allt framåtskridande. Ur den insikten växte hans anarkistiska övertygelse fram.  

*

Vintern är i västernfilmerna att likna vid en sorts demon, ett obevekligt väsen som förgör allt i sin väg. Vad än människorna tar sig till tycks ond bråd död bli det ofrånkomliga resultatet. I Korolenkos novell ges en mer sammansatt bild. Det frostbitna landskapet är många gånger förintande men erbjuder även möjligheter. Genom att lära känna kölden och anpassa sig till dess villkor kan livskraften stärkas. Hoppet tänds med den efterlängtade våren. Berättelsen anknyter till den i Ryssland välbekanta föreställningen om ”tövädersperioder”, tillfällen då det politiska trycket lättat och större frihet erbjudits, till exempel under Alexander II:s, Chrusjtjovs eller Gorbatjovs tid vid makten. Dessvärre tycks nya nedisningar alltid följa. 

 Sannolikt går det att i amerikanskt och ryskt kulturskapande hitta ett otal variationer på hur den kalla årstiden – i all sin symbolmättade innebörd – gestaltats och tolkats. De valda exemplen uppvisar trots allt vissa likheter. Bland annat pekar de på ett högst framträdande inslag i de två ländernas moderna historia. Amerikansk liberal entreprenörsanda och rysk marxist-leninistisk utopism har ofta förenats i sin besatthet av att underkuva naturen, göra den till ett instrument i framåtskridandet tjänst, om än under olika ideologiska förtecken.

I de amerikanska och italienska västernproduktionerna går att utläsa ett tydligt ifrågasättande av västerländsk framgångsfilosofi. Att med våld försöka betvinga elementen är ett utslag av hybris och slår tillbaka mot förövarna själva. Korolenkos berättelse författades visserligen långt innan Sovjetunionens tillkomst men kan ses som en kritisk reflektion och varning inför det förestående sekelskiftet. (Författarens skepsis mot tsardömets maktfullkomlighet kom efter 1917 också att omfatta bolsjevikväldet). Nyckeln till en sund tillvaro är att leva med naturen, inte mot den. Ödmjukhet, inte övermod, torde vara ett av hans viktigaste budskap. 

 För en nordisk publik finns närliggande referenser till ovan beskrivna miljöer. Snötäckta granskogar, frusna vattendrag och långa gnistrande vinterkvällar är lätt igenkännbara drag i länder som Norge, Sverige och Finland. Frågan är hur länge. Kommer dessa fenomen, i klimatkrisens och den globala uppvärmningens tidevarv, att inom kort betraktas som historiska relikter? Kommer myten om syndafloden att bättre beskriva samtiden och fimbulvintern ses som uttryck för en svunnen guldålder; eller är det helt andra scenarier som väntar?

Ett agrarhistoriskt perspektiv på Michael Ciminos film Heaven’s Gate

Vilda västern är ett begrepp som rent historiskt innehåller en tydlig rumslig såväl som tidsmässig avgränsning. I stora drag omfattas det nordamerikanska fastlandet mellan Mississippifloden och Klippiga bergen, med en gradvis krympning västerut. Kronologiskt brukar man förlägga det till perioden mellan 1865 och 1890, alternativt 1900. Begreppet är förknippat med åtskilliga starkt symbolladdade konnotationer, välbekant via muntliga skrönor, romaner, noveller och TV-serier men kanske framförallt genom film.

Snarare än att ge historiskt korrekta skildringar har västernfilmen oftast fungerat som metafor för djupt existentiella frågor kring lojalitet, svek, feghet, mod eller rättspatos. Stundtals har den velat spegla olika samtidsaktuella företeelser som fascism, McCarthyism eller imperialism. Ett ytterligare, om man så vill metatema – mer eller mindre tydligt i de flesta västernproduktioner – är konsekvenserna av en obevekligt framträngande moderniseringsprocess. Det är i gränslandet, the frontier, i skärningspunkten mellan civilisation och vildmark, liv och död, verklighet och dikt som de fantasieggande berättelserna uppstår. Ofta uttrycker filmerna en ambivalent attityd. Telegrafens, järnvägens och rättsväsendets ankomst bidrar visserligen till ökad trygghet, stabilitet och välstånd men ödelägger också mer primitiva kultur- och livsmönster. Den otämjda naturen med sina öppna horisonter blir till sinnebilden av en inom kort förlorad värld, på väg att utmätas, kartläggas och exploateras.  

En film som i hög grad utnyttjat ovan nämnda myter är Michael Ciminos Heaven’s Gate från 1980. Den innehåller alla klassiska ingredienser i genren med nybyggare, cowboys, revolvermän, laglöshet, slagsmål och skottlossning, återgivna mot en fond av vidunderligt vackra landskapsvyer.  Samtidigt avviker filmen från de flesta genom att den fördjupar de socioekonomiska aspekterna i förståelsen av våldet och brutaliteten. Kampen om jorden, hur den ska brukas, ägas och förvaltas är ett centralt tema. Med en agrarhistorisk läsning av Ciminos verk kan filmen sägas spegla en närmast universell problematik, där paralleller även till Europa blir tydliga. Konkreta historiska erfarenheter som bidragit till svåra trauman och oläkta sår kan på så vis synliggöras.

Berättelsen är baserad på verkliga händelser, närmare bestämt en episod som gick under namnet The Johnson County War i delstaten Wyoming år 1892.  Jag inleder med en presentation av filmens handling och förlopp. Det följs av en redogörelse för den historiska kontext inom vilken händelserna ägde rum. Därefter kommer utblickarna mot och jämförelser med motsvarande problemställningar i ett par europeiska länder. Avslutningsvis diskuteras filmens relevans i vår egen samtid, det tidiga 2000-talet.

*

I filmens öppningsscen kastas man rakt in i ett myllrande folkhav med musikkårer, dansande par och jublande människomassor. Platsen är Harvarduniversitetet i Massachusetts år 1870, där en magnifik avslutningsfest äger rum. Mitt i dansens virvlar finns den nyexaminerade juristen James Averill. Likt övriga festdeltagare utstrålar han livslust, energi och framtidstro.

I nästa scen förflyttas man direkt från det sofistikerade östkustlivet till västerns ödsliga slätter. 20 år efter sin examen tjänstgör Averill som sheriff i Johnson County. Wyoming, som upphöjts från territorium till delstat 1890, är på väg att ömsa skinn. Den ena järnvägslasten efter den andra med europeiska nybyggare anländer. Dessa närs av drömmen att muta in egen jord på de till synes ändlösa vidderna. Området domineras av en klick rika boskapsägare, så kallade cattle barons, där var och en äger tiotusentals djur och förfogar över enorma arealer. Dessa ser immigranternas ankomst som ett intrång. Boskap slaktas, stjäls eller försvinner. Nybyggarna får skulden. En erfaren revolverman, Nate Champion, anlitas av boskapsägarna. Flera nyanlända hotas, misshandlas eller mördas av den hänsynslöse Champion. Stölderna fortsätter emellertid, liksom tågen med immigranter.

Averill försöker länge blunda, vill inte riktigt ta ställning i den konflikt som är på väg att blossa upp. Han är själv sprungen ur samma sociala skikt som de rika boskapsbaronerna. Samtidigt har han en kärleksrelation med Ella Watson, en prostituerad kvinna som misstänks vara indragen i den illegala boskapshandeln. Några av ranchägarnas anställda utför en brutal våldtäkt på Ella. Händelsen liksom de föregående våldsdåden underlättar Averills ställningstagande. Han inser nu att boskapsägarna utgör en mycket farlig fiende och försöker mobilisera nybyggarna till motstånd.

Boskapsbaronerna sitter inte sysslolösa. De upprättar en lista med 125 namn på personer som ska röjas ur vägen. Ett av dem är sheriffens.  Revolvermän rekryteras utifrån för att fullborda uppdraget. En dag anländer ett tåg till den lokala järnvägsstationen. Ur vagnarna kliver ett femtiotal tungt beväpnade män. Blodbadet kan börja. Champion, som tidigare arbetat för ranchägarna, har bytt sida. Efter en utdragen eldstrid skjuts han ihjäl. Averill har dock lyckats organisera ett väpnat uppbåd. Några hundra nybyggare, manliga och kvinnliga, tar upp förföljelsen på revolvermännen. Dessa tvingas retirera bakom hastigt uppförda förskansningar där de tycks gå en säker död till mötes. I sista stund anländer en kavalleristyrka och avbryter stridigheterna, till sheriffens stora besvikelse. Kavalleriet för bort de inringade. Deras fortsatta öde förblir okänt.

Filmen avslutas med en scen som utspelas flera år senare. Averill har nu lämnat det smutsiga arbetet i västern. Han ses flanera omkring på däcket till en luxuös yacht vilket antyder att han för en högst priviligierad tillvaro. Efter en mångårig utflykt bland samhällets lägre skikt har han återbördats till sitt ursprung.

*

Hur väl stämmer då filmens handling överens med den verkliga händelseutvecklingen? Åtskilliga artiklar och faktaböcker samt minst en semidokumentär TV-serie finns utgivna som någorlunda samstämmigt skildrar konflikten i Johnson County. Bakgrunden kan kortfattat beskrivas enligt följande. Efter inbördeskrigets slut år 1865 låg vägen öppen för en genomgripande kolonisering av de västra territorierna, bland annat Wyoming. Kavalleriet sattes gång på gång in för att krossa återkommande uppror bland ursprungsfolken som framförallt levde på bisonjakt. När dessa slutgiltigt besegrats underlättades etablerandet av storskalig boskapsuppfödning.

Under inbördeskriget, närmare bestämt 1862, genomdrevs en federal lag benämnd The Homestead Act. Det innebar att varje myndig man, oavsett om man var amerikan eller invandrare, praktiskt taget gratis kunde erhålla ett eget stycke jord på 160 acres, motsvarande ungefär 65 hektar. Även kvinnliga familjeförsörjare kunde ibland komma ifråga. En kraftig utflyttning till USA:s västra delar påbörjades. Under ranchägarnas storhetstid hade de stora slätterna fungerat som en slags allmänningar. Boskapen var privat, men marken där djuren strövade inte fullt ut inmutad. Även för nybyggarna kom boskapsuppfödning att utgöra ett viktigt inslag i försörjningen, emellertid mest som komplement till åkerbruk.

Ranchägarnas anklagelser om boskapsstölder – verkliga eller påstådda – var bara toppen av ett isberg. Under ytan fanns oron för att det system de byggt upp med lönsam köttproduktion skulle konkurreras ut. Familjejordbrukets frammarsch medförde inte bara att marken styckades upp och avgränsades med taggtråd. Nytt land lades ständigt under plogen, på betesmarkernas bekostnad (likheten med Bibelns berättelse om Kain och Abel är tydlig).

I allt väsentligt förefaller filmen överensstämma med faktabaserade framställningar. Här finns de djupa klyftorna mellan fattiga och rika och deras olika syn på hur marken ska nyttjas. Den explosiva atmosfären, hur olika händelser, som uppenbarligen har inträffat på riktigt, med närmast lagbunden konsekvens leder fram till öppen konfrontation skildras ingående. Personer som nämns vid namn har verkliga förebilder, om än vid vissa modifikationer. Innehavaren av sheriffämbetet, som organiserade motståndet, hette egentligen William Angus och inte James Averill. Detta var istället namnet på en nybyggare som lynchades och hängdes tillsammans med Ella Watson, en episod som för övrigt inte finns med i filmen. Att Nate Champion skulle arbetat som lejd mördare åt boskapsbaronerna är inte heller korrekt. Den avgörande sammandrabbningen mellan revolvermän och nybyggare var inte fullt så blodig i verkligheten som den framställs.  På en punkt tar sig regissören ännu större friheter. Möjligen för att stärka kontrastverkan vävs en etnisk dimension in i handlingen. I Heaven’s Gate utgörs nybyggarna som sagt av utländska immigranter. Tyska, ungerska och slaviska namn och fraser dyker då och då upp i dialogen. Detta lär vara överdrivet. En del centraleuropéer kan ha funnits bland de nyanlända men de allra flesta hörde sannolikt hemma i en anglosaxisk kultursfär.

År 1953 kom filmen Shane (Mannen från vidderna), i regi av George Stevens, ett mästerverk som också inspirerats av kriget i Johnson County. Konflikten är i princip den samma fast reducerad till striden mellan en handfull nybyggare och en stormrik boskapsbaron. Det nya med Heaven’s Gate, 27 år senare, var att den i närmast marxistisk anda så tydligt ställde stora kollektiv mot varandra. Samma känslor av extas, som när studenterna firar sin examen, återkommer längre fram. I en euforisk festscen träffas nybyggarna i ett jättelikt danspalats (för övrigt den lokal som gett namn åt hela filmen) ute på prärien, ett förebud om vad som komma ska. De stora massorna blir efterhand något mer än bara massor. Inför risken om total förintelse svetsas immigranterna samman till en enad kraft. På samma sätt agerar boskapsägarna kollektivt när deras produktionsförhållanden hotas.  Det rikligt förekommande våldet är knappast uttryck för enskilda individers ondska utan betingat av rådande materiella förhållanden.

*

Vilka parallella scenarier har då utspelats i Europa? Låt oss börja med England. Under 1500-talets inleddes en radikal omvandling av landskapet. Textilier blev alltmer föremål för protoindustriell tillverkning och förvandlade till konsumtionsprodukter. Genom olika parlamentsbeslut kom stora ytor, som tidigare tillhört allmänningar, att övergå i privat ägo, så kallade enclosures. Häckar och andra inhägnader bredde nu ut sig för att garantera betesmark åt stora fårhjordar. För delar av den övre medelklassen liksom lantadeln var detta en högst lukrativ bransch.

Nästa fas i enclosure-lagstiftningen skedde under 1700-talet då den agrara revolutionen såg dagens ljus. En rad innovationer såsom nya grödor, täckdikning, järnplogar och växelbruk gjorde att allt större skördar kunde tas och en ökad befolkning försörjas. Ännu en privatiseringsvåg svepte över landet för att ge plats åt det expanderande odlingslandskapet. Åter var de traditionella bondbyarna förlorare. Många småbrukare tvingades lämna sina gårdar. Proletariserade bönder fick tjäna som arbetskraft åt rika agrarentreprenörer. Andra kom så småningom att utgöra arbetskraft i den engelska industrialiseringen. Processen var av särdeles brutalt slag i Skottland och på Irland där väpnade uppror stundtals restes. Många sökte sig ny jord på andra sidan Atlanten.

Mot slutet av århundradet nådde den agrara revolutionen även Sverige. Precis som i England eftersträvades en höjning av jordbruksproduktionen, med likartade metoder. Det mest radikala inslaget var sannolikt de så kallade skiftesreformerna som genomfördes i olika steg under 1800-talet. Det innebar att de enskilda familjernas åkertegar som legat utspridda över stora områden nu koncentrerades till sammanhängande enheter. Byarna splittrades och gårdarna spreds ut över landskapet. De gemensamma utmarkerna, där boskapen strövat fritt, avvecklades. Även beteshagarna blev privat egendom.    

Likheterna med England är påfallande. Traditionella levnadsmönster, delvis baserade på kollektiva brukningsmetoder, slogs i båda fallen sönder. Mer individualistiska och målrationella förhållningssätt följde. För att tala med den tyske sociologen Tönnies kom ett ålderdomligt Gemeinschaft kom att ersättas med ett modernt och marknadsanpassat Gesellschaft. Jämfört med Storbritannien där penningstarka godsägare tog över mycket av böndernas mark var dock förhållandena i Sverige annorlunda. Förvisso förekom godsbaserad stordrift även här, men skiftesreformerna som sådana skedde i allt väsentligt utan någon minskning av byarnas totala areal och med bondeståndet som drivande kraft i riksdagen. Den sociala stratifieringen bland bönderna ökade hur som helst. Vissa stärkte sin position, andra degraderades ned i de obesuttnas led.

Även USA kom efterhand att genomgå kraftiga agrara strukturomvandlingar. Dock varierade förhållandena högst avsevärt mellan olika regioner. I de östra delstaterna med en betydligt större befolkning och mindre arealer skedde reformer påminnande om dem i Europa. I väster, med sina närmast obegränsade landområden, förblev länge extensiva metoder dominerande innan de verkligt stora effektiviseringarna nådde dit. Boskapsbaronerna, i bland annat Wyoming, utgjorde en elit med aristokratiska drag.  I sin livsföring imiterade man gärna brittisk lantadel. Palatsliknande bostadshus uppfördes ute på slätterna. Stora skaror tjänstefolk och lantarbetare anställdes, inordnade i strikt hierarkiska system. Fritidsnöjen, konsumtionsmönster och strävan efter kulturellt kapital hade europeiska förebilder.

Skillnaderna är trots allt tydliga. I England hade den kapitalstarka godsägarkasten varit drivande i agrara reformprojekt som nyodlingar, förbättrade brukningsmetoder och ökad spannmålsproduktion, där uppstyckningar av jorden utgjorde ett viktigt inslag. I Wyoming och andra präriestater var situationen nästan den motsatta. Boskapsbaronerna – västerns feodalherrar – hade byggt upp sina rikedomar på de fria viddernas primat. Kravet på privatisering och inhägnader kom istället nedifrån, från nybyggare och farmare som i första hand såg jorden som ett odlingslandskap.

Som tidigare nämnts genomgick även Sverige en agrar revolution där lantbefolkningen alltmer skiktades mellan självägande bönder och obesuttna. Att hänga med i utvecklingen krävde kapital. Småbrukare föreföll initialt att vara förlorare då stordrift sågs som den långsiktigt mest framgångsrika bruksformen. Mot slutet av 1800-talet bröts trenden. Begynnande industrialisering, urbanisering och en växande medelklass skapade nya konsumtionsvanor. Med stegrad ekonomisk tillväxt ökade efterfrågan på animaliska livsmedel. Småbruket fick, om än temporärt, en renässans då det visade sig att djurhållning i liten skala kunde vara lönsamt.

Vid sidan om fanns ett betydande antal obesuttna i form av statare, daglönare och olika former av arrendatorer. År 1904 antogs en lag som gjorde det möjligt för obemedlade att få lån till egen jord. Tiotusentals nya småbruk skapades. Egnahemslagstiftningen som det kallades var påverkat av den amerikanska Homestead Act, drygt fyrtio år tidigare. Syftet var till stor del det samma, att minska social och politisk oro genom att göra proletära grupper självägande. I Sverige var det emellertid få egnahem som helt och hållet kunde försörja sig själva. Extra lönearbete hos storbönder, godsherrar eller bolag var vanligt för att dryga ut inkomsterna.

Egnahemslagstiftningen var som en blek kopia av dess amerikanska motsvarighet, avsevärt mindre ytor erbjöds, det var dessutom lån som gällde, inte gratis jord. Försök från statens sida att locka nybyggare till Norrland – med strängt klimat och magra jordar – blev inte heller särskilt framgångsrika. Ännu ett motiv bakom egnahem var att minska utvandringen, som sågs som ett stort hot mot den svenska befolkningsstammen. USA däremot var ett invandrarland. Där var frikostiga löften om jord ett sätt att härbärgera många immigranter såväl som infödda och samtidigt öka landets odlingsareal.

Ett gemensamt drag var trots allt tron på att tidens stora ekonomiska och sociala utmaningar måste hanteras inom agrarsamhällets ramar. Omkring 1900 stod både Sverige och USA på tröskeln till genomgripande strukturella förändringar. Inom kort skulle industrisamhället suga upp jordbrukets underklass i form av småbönder och lantarbetare. Mentala strukturer förändras dock långsammare än tekniska och materiella. De mer långsiktiga konsekvenserna av industrialismen måste ha varit mycket svåra att förutse med dåtidens förväntningshorisont. Jordfrågan, i all sin mångtydiga innebörd, kom att ses som en av de riktigt stora utmaningarna långt in på det nya seklet.

*

Hur mottogs då Heaven’s Gate vid premiären 1980? Regissören Michael Cimino hade ett par år tidigare gjort slagit igenom med den betydligt mer kända filmen Deer Hunter. Den omtalade skildringen från Vietnamkriget hade blivit en dundersuccé och gick länge på biografer över hela världen. Efter detta hade Cimino fått fria händer och närmast obegränsade ekonomiska resurser till att iscensätta sitt Västernepos. Monumentala masscener, utsökt foto och sparsam dialog var några stildrag som återkom i båda filmerna. Ändå gjorde recensenterna tummen ned för den senare. Enligt kritiken saknades en bärande story, även skådespelarinsatserna ansågs bleka och otydliga. Sannolikt var förväntningarna efter Deer Hunter så högt uppskruvade att de svårligen kunde infrias. Även publiken vände Heaven’s Gate ryggen. Galopperande underskott försatte snart filmbolaget United Artists i konkurs.

Ytterligare en punkt kan vara värd att nämna. Under 1960-talet hade den så kallade Spaghetti-västern kommit att revolutionera genren. Italienska regissörer satte tonen för en ny typ av film; mörk, cynisk och illusionslös. Antihjälten blev en beteckning på dess ledande gestalt, i regel en prisjägare besittande övermänskliga egenskaper vad gällde vapenhantering och överlevnadsförmåga, med girighet eller hämndlystnad som främsta drivkrafter. Handlingen ägde ofta rum i uttorkade ökenlandskap (södra Spanien fick föreställa gränstrakterna mellan USA och Mexiko), vilket stärkte känslan av utsatthet för naturens förtärande krafter. Den italienska inbrytningen blev stilbildande för amerikansk västernfilm och togs under 1970-talet upp av Hollywood. I handling, personporträtt och miljöskildringar bröt Heaven’s Gate mot de flesta konventioner Spaghetti-västern byggt upp. Det bidrog förmodligen till det negativa mottagandet. Däremot kan man ana att Cimino låtit sig påverkas av andra italienska produktioner såsom Bernardo Bertoluccis 1900 (1976) eller Ermanno Olmis Träskoträdet (1978). Förföriskt vackra, lantliga scener kombinerat med ett uttalat klasskampsperspektiv går igen i samtliga.  

Under 2000-talet har filmen kommit att omvärderas. En längre version – director’s cut – på närmare fyra timmar, föll kritikerna bättre i smaken. Rimligen har vissa karaktärsskildringar kunnat göras mer komplexa och scener lagts till som stärkt den röda tråden i berättelsen. Dessutom tycks den visionära blicken i Heaven’s Gate än mer uppenbar idag. Hätska stämningar riktade mot flyktingar och invandrare har en helt annan ställning i politisk retorik än fallet var vid filmens premiär år 1980. Planer på att bygga mur mot Mexiko samt inreseförbud från vissa muslimska länder var högprioriterade åtgärder av den nyss avgångna amerikanska administrationen. Tonen känns igen på mer näraliggande håll. Befarad massinvasion från främmade kulturer är på många sätt utpekad som en ödesfråga. Isolationistiska och högerpopulistiska grupperingar har som en följd därav vuxit sig starka i åtskilliga europeiska länder.

Under 1800-talet var det drömmen om egen mark som lockade miljoner och åter miljoner invandrare till Nordamerika. Strävan efter jord är inte längre den primära drivkraften för de människor som i strida strömmar tar sig över Rio Grande eller dess europeiska motsvarighet, Medelhavet. Vad som förenar många av dagens flyktingar med nittonde århundradets är däremot ursprung och identitet i utpräglat agrara kulturer. Vattenbrist, erosion och annan miljöförstöring samt ytterligt ojämlika ägandeförhållanden är, vid sidan om politiskt förtryck och inbördeskrig, viktiga faktorer bakom den folkvandring som nu pågår. Jordfrågan förblir ett ständigt närvarande och olöst globalt problem. Heaven’s Gate framstår mot den bakgrunden som brännande aktuell.