Om litterära farleder medströms och motströms

Vad än du mist, vad än du led —
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna som strömma.

Som i en dröm du ser ditt själv —
en bild som vattnet bryter —
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.
(Nikolaus Lenau, På floden,1844)

Hundraårsflöden: Översvämningsskildringar i svensk samtidsprosa är namnet på en avhandling framlagd vid Umeå universitet våren 2023. I detta verk problematiserar litteraturvetaren Malin Löf Nyqvist hur olika översvämningsscenarier gestaltas i det tidiga tjugohundratalets skönlitteratur. Romaner av författarna Mikael Niemi, Conny Palmqvist, Nils Håkansson och Mats Söderlund står i centrum för hennes läsning. Samtliga skildrar de en nära eller mer avlägsen framtid där delar av vårt land lagts under vatten och ytterligt hårda livsvillkor råder. Genren som sådan med brett internationellt genomslag brukar gå under beteckningen klimatfiktion. Kopplingen till vår tids stora överlevnadsfrågor framgår med all önskvärd tydlighet. Inte oväntat finns tydliga referenser till den bibliska myten om syndafloden och andra snarlika berättelser från antiken eller senare. År 1995 kom Hollywoodproduktionen Waterworld som en dystopisk påminnelse om av vad som kunde ske när polerna smält och förvandlat jordklotet till praktiskt taget en enda ocean. Från detta århundrade påminns man bland annat om tsunamin i Indiska oceanen år 2004.

Vattnets nyckfullhet och oförutsägbarhet, mot vilket alla mänskliga motstrategier tycks meningslösa dyker även upp i en annan närbesläktad genre, närmare bestämt den om flodfärder, ett högst välbekant tema inom världslitteraturen. I det följande gör jag en analys av ett verk med särskilt fokus på flödets symbolik och inverkan på berättelsens utformning.  Sitt stora genombrott kom det att få när det filmatiserades under titeln Deliverance eller Den sista färden i svensk översättning, med premiär år 1972. Dock utgår jag från den skrivna förlagan av författaren James Dickey, utgiven som roman två år tidigare. I boken ges en mer utförlig beskrivning av såväl miljön och naturen långt uppe i Appalachernas vildmark som av huvudpersonerna, deras bakgrund och motiv bakom att riskera livet i bräckliga farkoster. Därefter blickar jag ut mot och relaterar berättelsen till två andra romaner, med delvis likartad problematik, närmare bestämt Joseph Conrads Mörkrets Hjärta (1902) samt Mark Twains Huckleberry Finns äventyr (1884). I likhet med Den sista färden har Conrads arbete blivit mest uppmärksammad som film – förvisso kraftigt omarbetad – med namnet Apocalypse Now (1979). Precis som föregående är det emellertid Conrads originaltext som avses. Det samma gäller Huckleberry Finns äventyr, om man så vill själva urkällan för senare tiders flodskildringar.

Resa mot avgrunden

Handlingen i Den sista färden tar sin början i en större stad – sannolikt Atlanta – i delstaten Georgia. Fyra vänner, Bobby, Drew, Lewis och Ed (den senare bokens berättarjag) sitter på en bar och tar några öl. Lewis försöker entusiastiskt övertyga de övriga att följa med honom på en våghalsig kanotfärd längs den fiktiva floden Cahulawassee river. Inte utan viss tvekan går de till slut med på hans förslag. Alla fyra är medelålders män ur medelklassen, med hyfsat framgångsrika yrkeskarriärer och välfungerande familjeliv. De lämnar nu allt bakom sig för att – som de tror – under en vederkvickande helg bryta sig loss ur en stillasittande skrivbordstillvaro.

Med bil anländer de till en liten ort där kanoterna ska sjösättas. Den från filmen välkända ”banjoduellen” finns med även i boken. Drew spelar ett stycke med gitarr för att responderas på banjo av en inavlad pojke på en träterrass. Så småningom påbörjas paddlingen. Vid ett tillfälle lägger Ed och Bobby till vid en strand. De möts av två ruggiga bergsbor, hotfulla, misstänksamma och dessutom beväpnade. Ed binds vid ett träd och tvingas bevittna hur hans vän Bobby utsätts för en homosexuell våldtäkt av en av de främmande männen. På avstånd bevittnar Lewis vad som sker. I smyg lyckas han genomborra våldtäktsmannen med pil från sin medhavda båge. Dennes kumpan försvinner blixtsnabbt in i skogen.

Det som var tänkt som trivsam helgförströelse har övergått i sin absoluta motsats. Efter att ha grävt ned den döde i jorden fortsätter färden förbi ett parti med svåra forsar. Samtliga kastas överbord. Väl i land upptäcker de att Drew omkommit. En närmare besiktning av hans kropp visar att han dödats av ett gevärsskott. Kanotisterna inser att den överlevande bergsbon lagt sig i bakhåll och tänker pricka dem samtliga. Lewis, ledargestalten, har slagit sönder lårbenet i forsen och är också satt ur spel. Gruppen tycks plötsligt ha två övermäktiga fiender, floden och en hämndlysten jägare. Ed tvingas ta sig upp för en klippa i avsikt att eliminera sin motståndare. Uppkrupen i ett träd får han fritt skottfält med pilbågen och skjuter ihjäl mannen. Ytterligare två kroppar måste nu begravas. När detta fullbordats lyckas de ta sig fram till bebyggda trakter.

I polisförhör har återvändarna enats om en uppdiktad version om vad som egentligen hänt. Drew, hävdar de, har uppenbarligen spolats bort när de kantrat. Några bergsbor har de heller aldrig stött på. Draggningar och noggranna eftersökningar ger som väntat inga resultat. Svårt medtagna och traumatiserade kan de till sist återvända hem. Ed måste ta sig samman och lämna Drews fru, mrs Ballinger, beskedet om hennes mans död. Änkan reagerar som väntat med bestörtning, bitterhet och anklagelser. Någon enkel väg till bearbetning står inte till buds.  Alla samvetskval, svåra minnen och rädslan att försäga sig måste de tre vännerna bära inom sig så länge de lever. Lewis, initiativtagare och ytterst ansvarig för projektet, drar sig undan och håller låg profil. Bobby och hans fru lämnar staden för gott.

Ed, Drew och Bobby kan sägas vara typiska urbana amerikaner, utan djupare eftertanke åtnjutande konsumtionssamhällets komfort och trygghet. Lewis däremot avviker. I sitt hem har han låtit bygga ett skyddsrum, fyllt med konserver och andra förnödenheter. Med modernt språkbruk skulle han kunna betecknas som en ”preppare”. Fenomenet i sig fanns redan i 1960-talets USA. Han håller sin kropp i topptrim med bland annat tyngdlyftning och fysiskt krävande utomhusaktiviteter. Han behärskar bågskytte till fulländning och använder ibland sitt vapen för att nedlägga vilda djur. Dock anar man att det knappast är oron för den stora apokalypsen som är drivkraft, snarare en längtan efter att den en dag ska inträda. Lewis är en vildmarksromantiker av socialdarwinistiskt snitt. När civilisationen brutit samman kommer bara de mest lämpade att överleva, till vilka han givetvis räknar sig själv. Trots en vida större erfarenhet av naturliv än sina vänner brister han i sitt omdöme när han ignorerar riskerna med kanotfärden. Faror är till för att utmanas och övervinnas.  

Redan inledningsvis görs undergångstemat tydligt. Vattendraget forsfararna vill betvinga ska inom kort dämmas upp. Befolkningen i floddalarna kommer att tvångsevakueras och deras bosättningar utplånas. Domedagen är nära. En sista gång vill de fyra stadsborna uppleva floden genuin och orörd. Temat som sådant går igen i olika länder och tidsepoker. Ryssen Valentin Rasputins roman Avsked från Matiora (1979) skildrar invånarna på en ö i en flod i Sibirien, som även de lever i den yttersta tiden. Makthavarna har beslutat att reglera floden. Ön ska – i framstegets och modernitetens namn – läggas under vatten och en uråldrig, säregen kultur dränkas. Boken ledde, inte oväntat, till censuringripande av sovjetiska myndigheter. Likheter finns också med regissören Lars Molins TV-serie Tre kärlekar (1989) om en småbrukarfamilj i Norrland under 1940 och 50-talen, i skuggan av ett planerat kraftverksbygge.  Till skillnad från vad som avhandlas hos Malin Löf Nyqvist är det i ovanstående frågan om avsiktligt framkallade vattenhöjningar.

Dickeys verk har, om inte skapat, onekligen stärkt och gett spridning åt schablonen om inskränkta sydstatsbor i isolerade avkrokar. Typiska företeelser förknippade med dessa, såsom fattigdom, degeneration och främlingsfientlighet har sin givna plats i handlingen. Inom populärfiktionen, inte minst i otaliga filmer och TV-serier beskrivs gärna så kallade rednecks eller hillbillies med skräckblandad förtjusning. Det bör understrykas att de också kan ses somoffer för en blind och obeveklig strukturomvandling, där tidigare lönsamma gruv- och fabriksdistrikt lämnats vind för våg. Frågan har fått förnyad aktualitet när man i nyhetsrapportering och samhällsdebatt velat diskutera grogrunden för Donald Trumps och i vidare mening högerpopulistiska strömningars popularitet, fenomen som ingalunda är begränsade till bara USA.

Förnuftets haveri

Vad kan då sägas om Mörkrets hjärta av Joseph Conrad? Få 1900-talsverk har förmodligen varit föremål för lika många tolkningar och litteraturvetenskapliga analyser som detta.  Huruvida Dickey rönt – om uttrycket tillåts – inflytande från Conrads lilla mästerverk är mig inte bekant. Som ska framgå är parallellerna hur som helst uppenbara. Mörkrets hjärta utkom som sagt år 1902. Den byggde på författarens egna resor på Kongofloden några år tidigare. Territoriet styrdes vid denna tid som ett privatföretag av den belgiske konungen Leopold II.  Stora tillgångar på elfenben och gummi genererade fabulösa rikedomar. Den infödda befolkningen utsattes för omänsklig behandling och utgjorde i praktiken slavarbetare vid plantagerna. Miljontals människor fick sätta livet till i en exploatering utan motstycke i afrikansk kolonialhistoria. Efterhand växte internationella protester fram mot Leopolds politik. År 1908 tvingades han överlämna bolaget till den belgiska staten.

Mörkrets hjärta inleds med en båtfärd på Themsen där en av passagerarna, Charles Marlow, berättar om sin tid som skeppare på en flod i ett tropiskt land. Han har då arbetat för ett bolag som noterat att märkliga saker, dock inte närmare preciserat hur, börjat ske på vad som kallas den övre stationen, ett handelscentrum beläget långt inne i djungeln. Lönsamma leveranser av elfenben riskerar att upphöra om inte mysteriet löses. Man misstänker att allt inte står rätt till med den lokale platschefen, Kurtz. Marlows uppgift blir att ta sig fram till stationen för att få klarhet i vad som hänt. Färden med ångbåt blir en tripp in i ett värmedallrande hallucinatoriskt tillstånd där gränserna mellan verklighet och dröm alltmer suddas ut. Floden är mörk, grumlig och svårnavigerad. Den täta vegetationen längs stränderna gömmer många faror. Då och då går fientliga, spjutbeväpnade varelser till attack.

Marlow och hans besättning når slutligen fram till den övre stationen. Vägen till högkvarteret är kantad med höga pålar varpå avhuggna människohuvuden är fästade. Ett barbari värre än de någonsin kunnat föreställa sig avslöjas. Det framkommer att Kurtz brutit med omvärlden och upphöjt sig själv till någon slags lokal stamhövding. Med hjälp av en grupp infödda upprätthåller han ett terrorvälde. Magiska riter, våld och övergrepp ingår i maktutövningen. Marlow förmår honom trots allt att följa med tillbaka till civilisationen. Psykiskt och fysiskt nedbruten kliver Kurtz motvilligt ombord på ångaren, men avlider under resans gång. Stationen lämnas åt sitt öde.

Romanen läses ofta med Conrads eget liv som förförståelse. Vattnet de reser på nämns aldrig vid namn, men det är uppenbart att det är Kongofloden som avses. Författarens egna erfarenheter som flodbåtskapten på samma rutt är nära nog identiska med Marlows. Conrad var dessutom en av de ledande kritikerna av kung Leopolds vanstyre. Vad man bevittnar är helt enkelt konsekvenserna av en systematisk utplundring av den afrikanska kontinenten, där såväl kolonisatörer som infödda brutaliserats bortom alla gränser. Inte heller Kurtz låter sig fångas i enkla termer. Hans efterlämnade dokument visar upp en komplex och dunkel personlighet, förvisso med karismatiska egenskaper, men långt ifrån någon entydig härskarnatur. I grunden bräcklig och ångestfylld har omgivningens extrema villkor drivit honom in i galenskap.  

Kolonialtemat från Kongo känns igen också I den sista färden om kanotfararnas tur nedför Cahulawassee river. I båda fallen kan man tala om clash of civilizations. Amerikanska utmarker har, som sagt, ända sedan pionjärtiden varit föremål för vad som kan kallas inre kolonisation, där värdefulla marker med naturresurser exploaterats, för att så småningom överges. Besökare utifrån, vad deras ärenden än må vara, ses som inkräktare och fiender och möts om så krävs med väpnat motstånd. Centrum-periferikonflikten återfinns såväl globalt, –mellan I- och Uland – som inom nationalstatens ramar.

Ett berättartekniskt grepp vanligt i modernistisk litteratur är det som kallas stream of consciousness, ibland benämnt ”inre monolog” på svenska. Händelseförloppet i ett verk beskrivs genom en enskild persons sinnesförnimmelser och minnen. Hos Dickey är det Ed som är berättarjag. Hans egna intryck av äventyret för handlingen framåt. Kanotfärdens allt mer surrealistiska karaktär aktiverar djupt liggande överlevnadsinstinkter. Likt vattnets strömmar skapas ständigt nya associationer där slutmålet tycks högst oklart. Ed liksom Marlow tvingas under ytan såväl bokstavligt som metaforiskt; ned i själslivets djupaste skrymslen, en process som i grunden förändrar dem båda.

Det gemensamma flödet

Från Kongo återvänder vi till USA, inte långt från de trakter som skildrats i Den sista färden. Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain är berättelsen om två personers flykt längs med Mississippifloden. Handlingen tilldrar sig 10, 15 år innan amerikanska inbördeskrigets utbrott, Mark Twains egen barndomstid. Huvudpersonen Huck, 14 år gammal, har vuxit upp under miserabla förhållanden med en alkoholiserad far i delstaten Missouri. Som en följd därav har han skilts från denne och blivit – vad man kan kalla – fosterhemsplacerad hos den välsituerade änkan mrs Douglas och hennes syster miss Watson. Huck får börja i skolan och lära sig läsa och skriva, men vantrivs i sin nya miljö. Han värjer sig mot alla försök att göra honom till en respektabel och välanpassad medborgare.

En dag rövar hans far bort honom och tar honom med till sin stuga. Dock blir tillvaron hos den alltmer nedsupne och våldsbenägne fadern outhärdlig. Huck lämnar hemmet och hittar ett gömställe på en ö mitt i den stora floden. Där stöter han på Jim, miss Watsons svarte slav, som beslutat att rymma efter att han nåtts av ryktet att hans ägarinna vill sälja honom. Det omaka paret tvingas lämna ön efter att vattenståndet stigit drastiskt och ger sig iväg nedströms på en timmerflotte. De tar sikte på staden Cairo i Illinois där Mississippi och Ohio-floderna möts. Däifrån räknar de med att kunna ta ångbåt norrut till de slavfria staterna.

För att hantera situationen krävs list, förslagenhet och uppfinningsrikedom.  Genom återkommande strandhugg kan de stjäla frukt och grönsaker från flodnära trädgårdsodlingar. De stöter då och då på välvilliga personer, vars omtanke de ibland kan utnyttja till egen fördel, men ännu oftare lömska, kriminella och farliga typer de tvingas fly ifrån. En dag hoppar två fripassagerare ombord på flotten. De går under beteckningen ”hertigen” och ”kungen” och hävdar bestämt sina blåblodiga anor. De båda skojarna sätter bland annat upp teaterpjäser i småstäderna de lägger till vid och får publiken att ömsom skratta, ömsom gråta. Manipulativa och lögnaktiga ser de till att bli rikligt belönade. Vare sig ”hertigen” eller ”kungen” är allt igenom hjärtlösa och låter understundom Huck och Jim ta del av förtjänsterna.

Jim har tvingats hålla sig gömd stora delar av tiden på flotten, som förrymd slav riskerar han att tillfångatas och sändas tillbaka, alternativt säljas vidare. När de nått Arkansas upptäcks han av en grupp vita och sätts i förvar i väntan på att hans öde ska avgöras. Hucks gamle vän Tom Sawyer har anlänt till platsen. Tillsammans iscensätter de en spektakulär räddningsaktion. Jim fritas under dramatiska former. Med ett väpnat uppbåd i hälarna flyr de till en liten koja ute i floden. Tom träffas av en kula i benet och måste snabbt komma under medicinsk behandling. Huck tar sig tillbaka till land och lyckas få med sig en läkare. Jim får nu tillfälle att fly för gott men är storsint nog att stanna kvar och assistera läkaren i vården av Tom.  När detta är gjort nås han av beskedet att miss Watson avlidit och i sitt testamente frigivit sin tidigare slav. Jim har oväntat nått en position han aldrig vågat drömma om. Även Huck har sina planer. Han vägrar återvända till mrs Douglas och klargör att han vill dra vidare västerut till indianterritoriet.

Mark Twain hade själv arbetat som lots på Mississippi och lärt känna den utan och innan. Man kan jämföra med Joseph Conrad som hade likande erfarenheter, från Kongo och från de stora världshaven. Floden tar och floden ger. Då och då svämmar den över och drar med sig bosättningar i dess närhet. Tanken går osökt till Malin Löf Nyqvists avhandling om nutida svenska katastrofscenarier, liksom den då och då uppblossande debatten om riskerna med alltför strandnära bebyggelse. På samma gång är floden ett livsgivande väsen ur vilken näring, tillförsikt och framåtanda återskapas. Huck erfar att fördjupad kunskap om dess natur och skiftningar är vägen mot frihet, självständighet och mognad.

Livet på land däremot står många gånger för ondska, girighet och cynism. Resan går genom ett till synes välordnat och harmoniskt landskap, med öppna fält, gröna kullar och pittoreska byar utmed stränderna, radikalt annorlunda Kongos kvävande dimmor och snåriga regnskogar. Idyllen är dock skenbar. Rasismen och slaveriet är, precis som i den belgiska besittningen, centrala element i ett välstånd några få vita kan åtnjuta. Kongos gummi- och elfenbensstationer har sin motsvarighet i den amerikanska söderns bomulls- och tobaksplantager. Föraktet för de svarta är för övrigt ett återkommande drag i mötet med lokalbefolkningens olika sociala skikt, allt från höga officerare jurister, välbeställda borgare, arbetskarlar och dagdrivare till rena illgärningsmän. En annan egenskap som förenar författaren med Conrad var att han mot slutet av sitt liv kraftfullt tog ställning mot kung Leopolds Afrikapolitik.

Mark Twains hjältar flyter fram genom själva pulsådern i USA:s ekonomiska, politiska och kulturhistoriska liv. Intensiv trafik i form av hjulångare, fiskefartyg, pråmar och roddbåtar frekventerar floden. Stränderna sjuder av aktivitet och rörelse i ett varuutbyte av globala mått. Kanotfararna på Cahulawassee river, drygt 100 år senare, befinner sig tvärtom i civilisationens marginaler, geografiskt nära men kulturellt avlägset den amerikanska huvudfåran. Ödsligheten, tystnaden och frånvaron av stoj och larm har fört dem dit. Trots det gör sig vibbarna från Mississippi påminda. Det som lockar de fyra männen är drömmen om det ultimata pojkäventyret, att som Huck och Jim sväva bort på okända vatten, svetsas samman i ett genuint kamratskap, slå läger inför natten, tända sin eld, blicka upp mot en stjärnklar himmel och reflektera över skapelsens stora gåtor.

I grekisk mytologi talas om Lethe, glömskans flod, dit den avlidne förs till när tiden är inne. I dödsriket tvättas alla minnen bort för evigt. Huckleberry Finn genomgår en utveckling där hans liv mer och mer går i harmoni med flodens egen rytm. Något Lethe är inte Mississippi fullt ut, men ändå en farled där ett tungt problematiskt förflutet kan, om inte glömmas, så bearbetas och försonas. Ed och hans vänner däremot möts av ett vattendrag de inte behärskar, en demon med egen vilja, uppenbarligen besatt av att krossa de ovälkomna gästerna. Här ger floden – och förvisso delar av ­dess lokalbefolkning – besökarna outplånligt smärtsamma upplevelser. När den tilltänkta vattenhöjningen väl äger rum och sköljer undan spåren mildras dock traumat. Cahulawassee river mynnar ut i Lethe. Allt är skattat åt förgängelsen.